Dracula Untold (2014)
Dracula begins, kanske ...
1400-tal. Osmanerna (eller turkarna, som de kort och gott benämns här, ofta i mindre kärvänligt tonfall) styr och ställer i östra Europa och mindre Asien. De kan exempelvis beordra sina underlydande i Transsylvanien att donera sina söner till deras armé. Under liknande omständigheter har redan Vlad som ung lärt sig krigets sköna konst och givits förutsättningarna att bli ett monster. Efter detta är han en lydprins som lever i någorlunda samförstånd med härskarna. När samma öde hotar hans son har hans samarbetsvilja dock nått vägs ände.
Turligt nog har han just fått veta att ett starkt men ljusskyggt väsen huserar i ett närbeläget berg. En desperat man kan sluta desperata avtal och monstret i grottan ser sitt tillfälle att bli kvitt en månghundraårig förbannelse. Vlad får kraften och förmågorna han behöver för att skydda sitt folk, men måste motstå lusten att dricka blod för att detta mäktiga men hemska tillstånd inte ska permanentas.
Som titeln antyder är detta en berättelse om Dracula som inte berättats förr, och alltså till skillnad från "Bram Stoker's Dracula" inte utger sig för att vara något den inte är. Den kan väl alltså sägas ha mandat att handla lite om vad den vill. Samtidigt ger det historiska ramverket vissa förväntningar. Vlad III beskrivs som en fruktansvärt grym härskare, vars metoder för att straffa och inge skräck utgör formidabelt förskräckande läsning. En psykiskt söndertrasad sadist, är helhetsintrycket man får. Här snuddas det visserligen vid hemska ting han gjort, men som han också får argumentera för (offra några för att rädda fler, i korthet). I största allmänhet framstår filmens Vlad som en ganska god människa med ett mörkt förflutet som ställs inför ett omöjligt val.
Men genrens konventioner används med effekt och det är ståtligt filmat. När nästan allt är sagt och gjort har en inte helt oäven skräcktragedi avhandlats. Närmast okände Gary Shore har faktiskt en sammanhängande historia att berätta och hyfsat med resurser att berätta den med, även om "datorn" får dra ett tungt lass. Med en viktig biroll för Charles Dance och en solid Luke Evans i huvudrollen kan man stå ut med att de flesta övriga roller är ganska okarismatiskt hanterade.
En onödig, pliktskyldig och halvfärdig epilogscen drar dock ner slutintrycket rejält. Mer än två russin kan det knappast bli, men ärligt talat avskyr jag inte den här filmen. Stora ord, jag vet ...
© Anders Lindahl2015-03-08