Lucy (2014)
I hate Lucy
Lucy (Scarlett) luras att leverera en väska åt sin pojkvän i Taiwan. Hon blir till sin fasa istället tvingad att agera drogkurir åt en gangster (Choi "Old-boy" Min-sik i slött respektingivande form). Det blir upptakten till en synbart ambitiös, ganska snygg och monumentalt puckad resa genom evolution, celler och storstäder med Luc Besson som självokritisk ciceron.
I Nikita krävdes träning och tid för att förvandla huvudpersonen, här räcker det med en insydd substans i kroppen och ett par sparkar i magen från en vakt som inte fått memot. Plötsligt börjar hon använda mer av sin hjärnas potential, och vet rentav i vilken procentuell grad. Hon blir en superperson med allt märkligare förmågor. Hon kan för mycket för snabbt och sedan blir det bara värre. Hon styr materia och människor, förändrar sitt utseende, känner och uppfattar allt. ALLT, liksom ...
Men ändå envisas Luc med att försöka få det hela att kännas typ vetenskapligt typ. Lucy är förstås inte bara nästannamne med regissören utan exakt namne med den berömda hominiden som hittades i Etiopien på 70-talet, och som faktiskt syns i ett par scener som i alla fall inte är helt ointressanta. Människans utveckling är alltså grundtemat. På papperet, i alla fall. En vilt spekulerande Morgan Freeman återkommer i korsklipp från en föreläsningssal, av allt att döma under en kurs riktad till barn men bevistad av vuxna studenter, tills han blir en del av ... jag höll på att säga handlingen. I vad som inledningsvis känns som en Danny Boyle-rulle modell enklare (det börjar faktiskt acceptabelt) men landar i 'Uwe Boll med budget'.
Att kalla det kvasivetenskap vore att ringakta en hel forskningsgren, om än en utskälld sådan. Om Luc Besson skrev "Femte elementet" när han var ung så kan det här inte vara annat än en tidig förövning från förskoleåren. Att dra med Scarlett i detta är bara taskigt och onödigt. All den tematik som togs upp så intressant och klokt i "Her", där hon bara var en röst, möter här sin pixiboksmotsvarighet. Actionpotentialen skiner betydligt starkare när hon är Black Widow i Marvelfilmerna och här skönjs heller varken hennes karisma eller, ironiskt nog, intelligens. Luc har kort och gott lyckats regissera bort allt som gör henne till en stjärna i ordets bästa bemärkelse. En makalös bedrift.
Filmen är dock irriterande på flera vis. Vi slipper inte ens den värsta sortens biljakt, den där det är ett rent mirakel att inte hundra för handlingen irrelevanta människor dör. Där alla ska kasta sig undan eller väja så att vår hjälte ska kunna köra lite som hon vill. Den franske polisen (Amr Waked) som dras in i fallet och lealöst lyder hennes minsta vink tillför verkligen inte mycket. Och varför måste vi se när alla de tre andra drogkurirerna fångas in på varsin flygplats? Hur spännande var det? I en nittiominutersfilm ska det inte behövas tjatig utfyllnad.
Det handlar om människans potential. Om de makalösa berättelsemöjligheter som erbjuds i en historia där någon verkligen uppnår sin fulla sådana. Men idéerna kring detta som infunnit sig i Lucs huvud verkar ironiskt nog bevisa den gamla slagdängan om att vi inte använder vår fulla tankekraft. Det är nämligen inte bara enfaldigt utan förvånansvärt fantasilöst. Envisa koreanska skurkar, jakt och kamp med inslag från vampyr-, Matrix- och superhjältegenrerna, en kamp mot klockan (sådan här hastig utveckling är förstås också en dödsdom), ett besynnerligt och lite äckligt sätt att skapa en 'ny sorts dator' och någon halvintressant scen emellanåt.
Förmenta klokskaper serveras i parti och minut mitt i allt detta. Besson verkar vilja ta sig an gigantiska teman men är till synes livrädd för att faktiskt säga något om dem så vi når aldrig bortom det dunkelt sagda. Han är kanske orolig för att verka dum. Guess what, Luc, planen slår bakut.
När slutrepliken fälls finns det bara ett svar:
"... näe."
© Anders Lindahl
2015-01-25
Originaltitel: Lucy
Frankrike, 2014
Regi: Luc Besson
Med: Scarlett Johansson, Morgan Freeman, Min-sik Choi, Amr Waked, m.fl.
Genre: Action, Sci-fi
Hemmabio: 2015-01-26
