22 Jump Street (2014)
Extra allt är aningen för mycket. Minst.
Självmedvetna skämt från scratch. Förmodligen späckat med referenser till den där TV-serien med nästan samma namn som jag nästan aldrig tror mig ha sett. Hur länge sedan var det egentligen? (1987-1991 visar en snabb efterforskning, med en ung Johnny Depp i ledande befattning.) Sedan är det här en sequel också. Jag hade knappt ens mentalt registrerat att det kom en ”21 Jump Street” i filmformat för några år sedan. Med i princip samma stab som nu glatt återvänder.
Två vanartiga pojkesnutar som inte riktigt har växt upp och inte klarar av så många andra undercover-uppdrag får nu äran att infiltrera ett college på jakt efter kriminell aktivitet och dess ursprung. Hunken med svagare verbala förmågor och den mer rundnätte partnern med svadan. Channing Tatum och Jonah Hill i huvudrollerna. Gissa vem som spelar vem? De brukar göra ALLT ihop, men hamnar i collegemiljön snabbt i olika sällskap. Och på olika fester.
Ice Cube visar egentligen mest krut som temperamentsfull överordnad åt de två infiltratörerna. Han är van vid dåliga nyheter, men drabbas av fler obehagliga överraskningar än han räknat med. Överlag är det här en uppvisning i typologi. Klichéologi. Ironologi och metahumor. Liksom frihet, jämlikhet och bromance. Och Peter Stormare som skurk. Verkar det bekant?
När det gäller musiken, undrar jag om den är parodiskt medvetet liknöjt formulär 1A-anpassad i förhållande till genren, eller om kompositören helt enkelt halvsov på jobbet.
Halva manus består i princip av gags eller självironiska referenser. En bergochdalbana av idogt återbrukade idéer som alla bygger på uppfattningen att det är vansinnigt roligt att referera till andras… idéer. Att ha kakorna - alla i butiken. Och äta dem - nu. Jag misstänker att regissörsduon sugit i sig en del gräs innan de skred till verket. Om jag själv gjort det skulle jag kanske ha skrattat högre. Nu ser jag en svajig seglats genom actionkomedins illustra historia. Filmen har möjligen extra allt, men skulle ha tjänat märkbart på att begränsa sig till något mindre än allt.
Men jag är nog inte målgrupp nummer ett. Eftertexterna är en orgie i alla ytterligare uppslag de skulle kunna använda nästa gång. Och nästa. Och nästa. Fyndigt! En stund… Men som så mycket annat i filmen borde den sekvensen ha trimmats med en tredjedel. Minst.
© Johan Lindahl2015-01-30
DVD / Blu-ray
Regissörerna Lord och Miller med anhang talar ut. Alla är lika förtjusta i varann. Rena lekstugan on set, liksom. Grattis på er! Det är alltid roligt att ha kul på jobbet.