Summer in February (2013)
Konsten att konstra till det vid kusten
Cornwall, England 1913. Konstnärskollektiv. Eller kanske snarare koloni. I det viktorianska England, eller mer exakt bestämt strax före ett stort krig som bröt ut året efter och påverkade världen i stort i viss utsträckning. Klippor vid kusten. Kraftiga vågor rullar in. Artister med olika temperament målar och inbegriper sig i intellektuella eller kvasiintellektuella meningsutbyten, reciterar poem och roar sig på puben med sina modeller och hangarounds.
Idylliskt, eller? Musiken talar ett sådant språk, samtidigt som små spänningar etableras i gruppen. Någon konflikt måste ju uppstå. Softad lins och glada skratt med glas i handen till trots. Allsång på krogen. Men även egon som såras, lurande svartsjuka och tyngden av familjens förväntningar. Good old England!
Romans med förhinder. Svårhanterliga skaparnaturer med oberäkneliga utfall. Tro och tvivel. Men är allt en behaglig lunk eller irriterande händelselöst? Emily Browning är bra som den sökande Florence, sliten mellan två män. Men filmen mediterar över sin inre konflikt mer än tydliggör något som verkligen bränner till. Personligheterna (som ska grunda sig i verkliga förebilder) är sällan solklara att förstå sig på överlag. Och filmens stora konstnärsgeni är rent ut sagt en odräglig narcissist mer än något annat.
Gripande? Ja, till slut skapas ändå ett slags emotionell förbindelse och en stegrande passion med komplikationer. Men det tar tid att koppla grepp och särskilt mycket inblick i vad som driver människorna här och deras val infinner sig aldrig.
Rejält brittiskt kostymdrama som kanske siktar mot stjärnorna, men fastnar i upphoppet och stannar någonstans i luftlagren däremellan.
© Johan Lindahl2015-03-15
Tack till Sony Pictures Home Entertainment för recensionskopia