A Merry Christmas Miracle (2014)
Nu är det jul igen
Here we go again… Dysfinktionella familjer. De plägas tvingas träffas till jul i filmens värld, för att kunna excellera i okvädingsord och allmän motsats till glädje och gamman. Innan de eventuellt finner varandra igen och ordnar ett kramkalas i köket. Eller i en snödriva på tomten. Eller annorstädes.
Wisconsin. Drömmarnas stat. Sammanstrålning av släkten. Mönstergossen Boyd med välartad egen familj måste nu fira högtiden ihop med fadern som förstörde hans barndom, samt syskon som inte lyckats lika väl med samhällsanpassningen som han själv.
Komedi. Med mycket av grovkornigt språk. Ensemblen (som bevisligen inte saknar dokumenterade talanger sedan tidigare) kämpar med att hitta tonen. Replikerna är ibland rappa, men deras rollfigurer måste verkligen anstränga sig för att väcka sympati. Ett missöde framkrystat av manusförfattaren ser till att det blir lite, eller ganska mycket, av en roadmovie också. Och en buddy-movie. Bonding movie. Vart ska det leda?
Kvinnor från olika generationer filosoferar i ett hörn av huset. Män gör upp alla sina aggressioner på vägen under en mörk julenatt. Och redan när de sätter sig i samma bil (vilket också tarvar ett missöde för att bli verklighet) börjar jag frukta att filmen ska tappa väggreppet på allvar. Robin Williams (i en av sina sista roller) gör en påfrestande patriark som snabbt blir karikerad, men sedan ska nyanseras och öppna sig. Har vi sett det förr eller? Samtidigt får välartade sonen visa sina mörkare sidor. Har vi sett det också förr, eller? Lite väl mörka, om man betänker filmens grundläggande tonläge. Barnen, ja de har sina egna öden och äventyr som inkluderar förtäring av grymt gamla gurkburkar och annat upplyftande.
”Merry Christmas…” framkallar sina kluckanden. Varav en del misstrogna. Ett och annat träffande replikskifte och kanske en handfull godmodiga gags. Men särskilt längs vägen i vinternatten slängs ett par drastiska inslag in som helt enkelt inte klaffar med den inriktning som jag tror att filmen vill hålla. Men jag erkänner att jag blir mer och mer tveksam kring vad den egentligen är. En del landar lagom. Annat landar snett. Och till slut är det frågan om det landar alls. Utan skådespelarnas ansträngningar för att skaka liv i sina bristfälligt beskrivna rollfigurer, hade det rykt ett russin till.
Filmen som helhet är i bästa fall ett halvfärdigt bygge. Mer som en förlängd julspecial av ett avsnitt från en medioker TV-serie än som en genuin film. Men de menar väl. Väl?
© Johan Lindahl2015-01-14
Tack till Sony Pictures Home Entertainment för recensionskopia