Musik för bröllop och begravningar (2002)
Sammanhållen och splittrad, tät och trasslig
- Det här är ingen komedi, men man får lov att skratta, försäkrade regissören Unni Straume före visningen på Draken under Göteborgs filmfestival. Detta efter en apitretare till kortfilm som på några minuter skapade en synnerligen allvarsam stämning; "Tystnadens röst", även den med Lena Endre i huvudrollen.
"Musik för bröllop"... är en norsk film där det talas mer svenska och engelska än norska och där en av de första scenerna är en dialog som nästan är chockerande lång och djuplodande för att ligga så tidigt i en film, även i genren med mer konstnärliga och psykologiska ambitioner. Modigt - och lönande, måste jag säga.
Vad filmen sedan skildrar är hur kvinnorna kring en, på eget initiativ, avliden arkitekt reder ut sina respektive förhållanden till honom och sina uppfattningar om vem han egentligen var. Lena Endre är loket i en film som är både sammanhållen och splittrad, tät och trasslig, innehåller några enstaka longörer men ändå bär på stora visioner inslagna i ett ganska oansenligt paket.
Endres karaktär är författare. Tidigt i filmen får hon frågan av en programledare i TV om en tidigare tragedi hon själv genomlevt, då hennes son dog i en olycka, var vad som krävdes för att ta fram hennes konstnärliga sida. Hon vet inte vad hon ska svara. Frågan tycks vara evigt återkommande för alla kreativa personer. Och den äger sin giltighet, även om det finns mer eller mindre lämpliga sätt - och tillfällen - att ställa den på.
Samtalen de efterlevande kvinnorna emellan mynnar ut i både sammandrabbningar - vem sörjer bäst, vem visste mest? — och självprövningar liknande filmer som amerikanska 80-talsdramat "Människor emellan" (The Big Chill).
Det här är ingen historia där alla sitter och svänger sig med plattityder i all oändlighet, eller där farten försvinner och spänningen sackar efter. Straume verkar alltid ha något överraskande att skaka fram när det krävs. Musiken är en ovanligt integrerad ingrediens. Filmen bjuder både på magdans och ett förmodligen unikt birollsinhopp av kompositören Goran Bregovic som tidigare tonsatt flera av Emir Kusturicas filmer. Han spelar, super och spyr sig igenom den här filmen, som faktiskt har en hel del av Kusturica-klang över sig, med ett absurt sinnelag där det är tillåtet att skratta i närheten av dödens domäner.
Dessutom kan man få en inblick i en inredningsarkitekts världsbild. Vilket är viktigast - kontakt med sitt inre eller rätt höjd på kylskåpet i förhållande till solljusets ingångsvinkel?
- En girig minimalist, är en insiktsfull kommentar värd att memorera. Liksom replikskiftet:
- Var han serb?
- Nej, han var stuntman.
FOTNOT
Efter festivalvisningen svarade för övrigt både Straume och Endre på frågor, som kom i aningen tveksam takt att döma av Endres spontana kommentar:
- Det här är Sverige eller hur?
Själv kunde jag så dags inte tänka ut något vettigare att fråga än om scenen där ett stengolv städas, efter att en större mängd blod flutit, möjligen hämtat inspiration från den mexikanska roadmovien "Without a Trace" (GFF 2001, se artikeln "Spanska spår"). Men det kändes lite långsökt...
Vi fick i alla fall veta att Norge och Sverige är ganska lika (enligt Straume) och att Bregovic kanske inte tänkt sig en längre karriär som skådespelare efter det här. Endre krossade också många illusioner med avslöjandet att det fantastiska hus där större delen av filmen utspelar sig egentligen inte finns... men scenografen fick i alla fall beröm för sin insats.
© Johan Lindahl
2003-02-08
Originaltitel: Musikk for bryllup og begravelser
Norge, 2002
Regi: Unni Straume
Med: Lena Endre, Bjørn Floberg, Rebecka Hemse, Petronella Barker, Goran Bregovic, Wenche Foss, Kristoffer Joner
Genre: Drama
Svensk biopremiär: 2003-02-14
Teman: GFF2003
Ingår i följande teman
