Predestination (2014)
Hönan, ägget eller tuppen?
Jag är inte säker på att jag har något smart att säga om "Predestination", men jag vill säga något. För den är väldigt bra. Och väldigt ovanlig.
Det är en tidsresehistoria som jag gillar delvis av samma skäl som jag gillar Stephen Kings "11.22.63" – den erbjuder något eget i en överbefolkad genre och den har tålamod, allvar och klass. Och bjuder på twistar som de flesta nog faktiskt aldrig sett förut. Det är något av en lättnad att i extramaterialet se allsköns inblandade konstatera att det är väldigt svårt att beskriva eller förklara filmen. Det kan låta tillgjort och säljigt, men det råkar vara sant.
Grundpremissen, en Heinlein-baserad 'tänk om' lika vrickad som logisk under förutsättningarna, skulle nog locka fram ett förvånat skratt om jag sammanfattade den här, men blir i de relativt okända bröderna Michael och Peter Spierigs regi till ett suggestivt drama i ungefärligen samma tonfall som "The Box". Men tåligare för granskning. Paradoxer, svåra val och andra klassiska inslag i seriös sci-fi sveper förbi i en fängslande historia som skickligt döljer hemligheter man egentligen borde ha anat ganska tidigt.
Det är också en påfallande modig film, som väldigt länge "nöjer sig" med att vara en till synes annan sorts historia än genren ger förväntningar på, berättad av en androgyn författare (Sarah Snook) för en uppmärksamt lyssnande bartender (Ethan Hawke). Året är, i den här delen av filmen, 1970. Historien är, redan innan dess mer omtumlande aspekter ger sig till känna, sannerligen fascinerande. Visste ni till exempel att man i samband med de tidiga rymdfärderna letade upp och tränade kvinnor till att vara "sällskap" åt astronauterna därute? Det kanske inte är sant, men vem vet? Det är en berättelse om ett föräldralöst barns hårda och märkliga liv, som är hundra gånger märkligare än barnet själv anar. Och om tidsresande agenter som arbetar under hård mental press och tydliga temporala begränsningar, bland annat i jakt på en terrorist vars bomber inte alltid smäller.
Det är också en berättelse som man lätt kan prata sönder, hur svår den än är att sammanfatta. Så det får nog räcka så.
Jag är imponerad. Den här filmen hade jag nog aldrig väntat mig att få se, men nu känns det självklart att den finns. Snyggt jobbat.
FOTNOT
Om du undrar varför Mr. Robertson (Noah Taylor) känns bekant är det kanske den osympatiske handkaparen Locke i "Game of Thrones" du tänker på.
© Anders Lindahl2014-12-19
DVD / Blu-ray
Mer än en timmes making-of vankas på Blu-rayen. Jag har inte sett allt, men det jag sett är faktiskt ganska underhållande.