Interstellar (2014)

Så nära, så långt borta, så Nolanskt

Så, är det här en ”2001” för 2000-talet? Den alltid ambitiöse Christopher Nolan har tillsammans med brorsan och regelbundne samarbetspartnern Jonathan skapat ett existentiellt rymdepos som klockar in på närmare tre timmar och utspelas i en möjlig framtid inte alltför avlägsen i tid. Tyvärr. Omfattande matbrist har lett till en kraftig regression i samhällsservice och teknisk utveckling. Prioriteringarna handlar om att överleva. Allt är lite mer grått och primitivt, med förbipasserande kommentarer om ett svunnet konsumtionssamhälle som uppenbarligen kraschat någon eller några generationer tillbaka.

Cooper (Matthew McConaughey) plöjer sina åkrar på prärien i den amerikanska mellanvästern, fast han egentligen är pilot och ingenjör med ganska avancerade kunskaper om allt som flyger. I den här atmosfären och nästa. Genom slumpartade (eller inte) omständigheter hittar han och den likaledes tekniskt begåvade dottern en forskningsstation som visar sig vara återstoden av NASA. Där arbetar man på en plan för att rädda mänskligheten från den förestående undergång de fortfarande ser torna upp sig vid horisonten.

Upptakten är inte anpassad efter guldfiskar (om det nu stämmer att de har ett närminne på fem sekunder eller inte). Den tar sin tid. Grundad i grådaskig verklighet. Men sedan uppenbarar sig alltmer en remarkabel upplevelse, en upptäcktsfärd i tid och rum. Nolan & Nolan håller inte igen. Det mynnar ut i en mäktig final, som dock inte alla verkar 'köpa' rakt av. Så dags är jag fångad av helheten i en utsträckning som gör att jag kanske sväljer det mesta av möjliga kvasifilosofiska och potentiellt pseudovetenskapliga slutsatser och lydigt följer med i flödet för att se exakt var vi landar. ”Interstellar” är inte bara väldigt ofta en fröjd för ögat utan ger även, som det slitna uttrycket lyder, ”food för thought”. Föda för tanken. För intellekt, inälvor och blodpump. Minst lika mycket som Nolans tidigare utmanande verk, inte minst ”Inception” och ”The Prestige”.

Ser vi hela vår verklighet? Vad är vi kapabla till? Hur hanterar vi relativitetsteorin i praktiken? Uppdraget för några tappra själar är att leta rätt på andra tappra själar som gett sig på jakt efter nya planeter i andra dimensioner att befolka. Där påminner premissen inte så lite om Danny Boyles ”Sunshine” (som inte heller övertygade alla ända till slutet, men jag gillade den också). Teknologin och terminologin - behöver alla förstå den för att uppskatta filmen? Knappast. Kvantfysik, maskhål, fem dimensioner, mystiska varelser som möjligen meddelar sig med oss - eller bara är produkter av vår egen fantasi. Att inse det faktum att tiden som passerar inte följer samma regler i alla hörn av universum. En timme på en planet kan innebära sju förlorade, eller åtminstone förflydda, på vår egen. Det viktigaste är att hålla sinnena någotsånär öppna i några timmar. Och hålla sig vaken. Jag vet personer som somnade i samma salong någon gång efter halvtidsstrecket…

Kan det finnas transportsträckor som borde klippts hårdare? Kanske. Å andra sidan leder de fram till flera betydelsefulla, laddade scener som inte självklart slagit lika väl ut med ett genomgående högre tempo. Trovärdigheten på ett vetenskapligt plan kan andra säga mer om - och har gjort. Filmen tänjer i alla fall på vår världsbild och fläskar ut parametrarna bit för bit. Om alla begrepp är bekanta är i längden mindre viktigt. Förbindelsen, den mänskliga dimensionen finns där ändå. Ska vi överleva? När ska man offra sin egen närmaste krets, lämna den för något större? Det finns en diskussion i filmen om hur långt vår empati kan sträcka sig. Längre än till dem vi känner personligen, till en hel nation, till en hel värld? Existentialismen har alltid funnits i Nolans filmer. Men troligen aldrig mer än här. Så här allvarligt menat och inlevelsefullt iscensatt. Mindre som tankeexperimentet i ”Inception” och mer som, ja, Kubricks inledningsvis nämna klassiker som ingen fortfarande kan säga bestämt vad den egentligen säger…

”Interstellar” blir också en mer lyckad odyssé genom världsalltet än Ridley Scotts ”Prometheus”, som otvivelaktigt var rafflande och visuellt genomarbetad, men aldrig riktigt lät sin egen mytologi få fäste. Det här bygger på skrifter av en fysiker vid namn Kip Thorne, vars idéer ska ha influerat även ”Contact” från 1997 där Jodie Foster sökte signaler utifrån och där, just det, McConaughey hade en biroll. Det slamrar, skakar och snurrar som i ”Gravity”. Ser hela himlakroppens hotande död i vitögat som ”Sunshine” och ställer alltså hela civilisationers öden på spel. I en framtidsvision som både känns obehagligt nära och djärvt framåtblickande.

Matthew McConaughey har haft ett par hyfsade år, minst sagt med Oscarsnomineringar och omedelbara TV-klassikern ”True Detective”. Detsamma kan sägas om Anne Hathaway och Jessica Chastain. Här spelar de forskar-/astronautkollega respektive Coopers dotter i vuxen ålder. De verkar alla välja rätt roller på senare tid. Och de vet hur man använder tiden. Ja, det blir mycket om tid i den här recensionen, vad det nu kan bero på. I det stora hela är det här i alla fall en av de bästa filmer jag sett i år och jag överväger faktiskt en femma i betyg, men tvekar en aning i slutsteget. Det stannar vid en stark fyra, men det är möjligt att jag ångrar det vid senare tillfälle. ”Interstellar” ska ses. Helst på bio, men med tanke på vilka hembioanläggningar som tornar upp sig i allt fler hem är det inget absolut krav...

© Johan Lindahl
2014-12-22

Originaltitel: Interstellar
USA/Storbritannien, 2014
Regi: Christopher Nolan
Med: Matthew McConaughey, Anne Hathaway, Jessica Chastain, David Gyasi, Casey Affleck, Wes Bentley, Michael Caine, John Lithgow, Ellen Burstyn, Topher Grace, Matt Damon

Genre: Religion/filosofi, Sci-fi
Svensk biopremiär: 2014-11-07

Relaterade artiklar
2010-talets bästa filmer

Sök