Den engelske patienten (1996)
- Sex in a tub. That doesn't work!
Ovanstående yttras av Julia Louis Dreyfus i ett Seinfeld-avsnitt som nästan är lika känt som filmen denna text handlar om. Avsnittet har samma namn, "The English Patient", och en del av storyn berör hur Elaine Benes tacklar det faktum att alla i hennes omgivning älskar filmen "The English Patient" när hon själv avskyr den. Alla har vi sådana filmer - jag har en Russin-kollega som utan vidare skulle nämna "Pianot" som just en sådan film.
Men hur är det med "The English Patient"? När stormen lagt sig nu, snart 20 år efter filmens premiär, passar jag på att beskåda spektaklet. Och det är minsann en svulstig melodram som målas upp. Det är andra världskrig och en man som flyger ett plan över öknen blir nedskjuten, svårt brännskadad och omhändertagen av öknens folk. Till slut hamnar han i Italien där han tillsammans med en sjuksköterska (Binoche) barrikaderar sig i en villa, och mannens historia börjar rullas upp genom tillbakablickar.
Mannen är ingen mindre än greve Almasy (Fiennes), vars historia bottnar i en passionerad kärlekstriangel där han själv bedrar en vän för intimt umgänge med dennes fru (Kristin Scott Thomas).
Överlag så luktar filmen filmad tegelstensroman på lång väg. Handlingen kastar sig kors och tvärs mellan olika tidsrymder och miljöer, utan någon vidare eftertanke eller finess. Här finns många scener och karaktärer som man misstänker gör sig bättre i tegelstensromanformatet. De flyktiga scenerna mellan Binoche och hennes tillfälliga kärleksintresse Kip är ett exempel på en bihandling som känns både obegriplig och onödig. Willem Dafoes karaktär Caravaggio dyker som av en händelse helt plötsligt upp i den italienska villan och visar sig ha ett långt gemensamt förflutet med greven - att han överhuvudtaget är där övergår mitt förstånd - likaså hans tama motiv.
Men den största besvikelsen med filmen är att den centrala kärlekshistorien mellan Almasy och Katherine känns lovligt konstruerad. Båda karaktärerna är odrägliga, och deras osympatiska affär känns varken trovärdig eller romantisk. Och köper man inte de "erotiska" scenerna heller, ja då har man inte mycket kvar att hämta i filmen. Tänk ungefär "Casablanca" - om Elsa varit en lika stor skitstövel som Rick. Då hade vi börjat närma oss "English Patient".
Otrohet är ett vanligt tema i film, men oftast brukar det åtminstone finnas sympati för någon, om inte annat för den tredje parten som drabbas. Här gestaltas denna tredje part av Colin Firth, vars reaktion på otroheten närmar sig tokstolle-nivåer.
Den dramatiska strukturen haltar betänkligt, det känns som att mycket av historien saknas, samtidigt som man försökt trycka in för många karaktärer och sidohistorier ifrån tegelstenen - en märklig kombination. Jag hade hellre sett att regissören varit djärvare och klippt bort ännu mer manusmässigt krims-krams och fokuserat filmen hårdare på tragiken bakom Almasys och Katherines handlingar.
20 år senare måste jag nog ändå ställa mig på Elaine Benes sida. "English Patient" är en film som har ett par snygga scener och en duktig Juliette Binoche - men i övrigt är den inte mycket att ha. Den som suktar efter andra världskriget-skildringar bör också leta vidare i filmhyllan - "English patient" har bara kriget som en väldigt avlägsen kuliss.
© Johan Hultgren
2014-11-15
Originaltitel: The English Patient
USA, 1996
Regi: Anthony Minghella
Med: Juliette Binoche, Ralph Fiennes
Genre: Romantik
Teman: Andra världskriget Andra världskrigsveckan 2014 Oscar för bästa film
Ingår i följande teman
