1941 - Ursäkta, var är Hollywood? (1979)
Omsorgsfullt iscensatt nonsens
Stevens utskälldaste film, väl? Och den sticker onekligen ut i resumén, den här inte så jättekomiska högbudgetkomedin mot en allvarlig fond. Han brukar ju veta vad han gör, Spielberg, och andra världskriget är skådeplats för några av hans allra bästa filmer men i det här fallet undrar man.
Någon ekonomisk förlust blev den trots allt inte, men kritikerna dissade den i gemen (med den legendariska Pauline Kael som ett oväntat undantag) och Spielbergs cred fick sig en rejäl törn. Man kan dock konstatera att han, milt uttryckt, repade sig från den smällen.
Vad var det som hände? Bjussade Belushi (den äldre, den hädangångne) på olaglig röka under inspelningen? Bakgrundshistorien i Hollywood inkluderar oväntade karaktärer som John Milius såväl som en tidig insats av Lill-Steven: Robert Zemeckis. Kanske är det han som hittat på Rube Goldberg-sekvensen i den demolerade balsalen. Eller åtminstone blev inspirerad av den.
Året är alltså 1941. Det handlar om amerikansk rädsla med stolligt resultat efter anfallet mot Pearl Harbor och om några japaner som beslutar sig för att ta striden till fastlandet. Det handlar om en mentalt sjuk (eller 'heltokig', som det säkert stod i PR-materialet) stridspilot, spelad av John Belushi. Det handlar om en danslysten yngling som blir varse att tjejer föredrar killar i uniform. Det handlar om en kille som vill ligga med en tjej som gillar flygplan. Det handlar om familjen Douglas vars hus på randen till oceanen väljs ut till plats för en luftvärnskanon. En spattig tönt och en lite äldre herre ska övervaka kusten från ett pariserhjul, dem handlar det också lite om. Med flera. Och det handlar om att streta efter gapskratt men som bäst frammana ett lite förvånat fniss.
När Spielberg parodierar sin egen "Hajen" i inledningsscenen, där en nakenbadande skönhet stiftar närkontakt med en japansk ubåt utanför Kaliforniens kust, är det inte politisk korrekthet som får en att avstå från garv; det är helt enkelt inte så värst kul. Här får vi dock veta att befälet på ubåten, självaste Toshiro Mifune, har för avsikt att attackera Hollywood. Med på resan finns för övrigt också Christopher Lee som tysk representant.
Raskt klipp till en av huvudpersonerna följer, en dansant restaurangsjas vid namn Wally (Bobby Di Cicco, som året efter var med i en riktigt bra WWII-film vid namn "The Big Red One") vars muntra skjorta väcker en uniformerad Treat Williams vrede. Bråk och tårta-i-ansiktet-stolligheter följer. Enter John Belushi som knäpp stridspilot. Han hävdar bestämt att japanerna redan bombat San Francisco och skjuter radion som har fräckheten att påstå annat. Hans besök på en vanlig mack ute på vischan med planet slutar med eldsvåda och explosion. Helknasigt...! Enter Nancy Allen som skönheten med en pikant fixering vid flygplan och Tim Matheson som killen som ämnar utnyttja denna fixering. Deras låtsastur i ett (görsnyggt) bombplan på en flygbas är inte direkt subtil i sina undertoner ("Want the stick?"). Även här blir det förstås helt stolligt, när viftande vingklaffar får de stackars underhållsarbeterna att ramla åt höger och vänster. För att inte tala om när de oavsiktligt släpper en bomb mitt under ett lugnande tal från en general. Pang och bom!
Och så håller det på. Vad är grejen? Att se om det funkar att ösa in slapstick, bara kvinnoben och kostsam förstörelse i världens mest osannolika vinkling på WWII? Är det "Dr. Strangelove" som är förebilden? Slim Pickens i cowboyhatt är kanske en ledtråd åt det hållet. Dåligt försök, i så fall. Och skämtet med att han heter Hollis Wood och därmed förvirrar japanerna som letar efter Hollywood är verkligen ingen höjdare. När Wallys tilltänkta inser att Treats psykotiska karaktär inte var rätt person att gå på dans med skulle man som grädde på moset nästan kunna få för sig att de gör fars av hotet om våldtäkt. Men så illa kan det väl inte vara?
Men den är onekligen skickligt gjord, trots allt. Det finns spektakulära och extravagant iscensatta sekvenser. Det fritt rullande pariserhjulet, det rasande huset och dansnummer med inslag av slagsmål låter oss ana Spielbergs begåvning, när den inte grumlas i beundran för John Belushi - en rolig kille, men en vars påtända vägar nog aldrig borde ha korsat Spielbergs. När, runt halvtidsstrecket, hundratals soldater slåss mot lika många marinsoldater i ett julpyntat Los Angeles medan en general tittar på "Dumbo" och John Belushis kapten Kelso samtidigt träffar en lika rubbad befälhavare vid en enslig utpost och de två flygplansälskarna lyfter med ett plan de egentligen inte kan manövrera, uppnås något slags critical mass av saker som händer och man kapitulerar tillfälligtvis inför de synbart livsfarliga stuntsen och den koregraferade förstörelsen. Och så är det ju så att den här eran, särskilt när Spielberg tar sig an den, är väldigt mysig.
Men även om man till slut hamnar i ett förlåtande tillstånd går det inte att förneka att "1941" är ett lågvattenmärke från en produktiv regissör med en imponerande nivå på det mesta han företagit sig. För mycket pengar som hälls rakt i sjön, för många underutnyttjade skådespelare, för lite komisk känsla och för mycket fars - i betydelsen saker går sönder - blir sammanfattningen.
© Anders Lindahl
2014-11-13
Originaltitel: 1941
USA, 1979
Regi: Steven Spielberg
Med: John Belushi, Dan Aykroyd, Ned Beatty, Christopher Lee, Toshirô Mifune, Lorraine Gary, Bobby Di Cicco, Robert Stack, Treat Williams, Nancy Allen, m.fl.
Genre: Komedi, Krig
Teman: Andra världskriget Andra världskrigsveckan 2014
Ingår i följande teman
