Edge of Tomorrow (2014)

Massdöd hela veckan

Han vill ju inte slåss. Bara göra PR för militärmaskineriet som bekämpar en utomjordisk invasionsarmé. Just det, de är på oss igen, utifrån. Ruskiga varelser med långa tentakler och till synes mer intelligenta, överlägsna och förutbestämda att ta över vår himlakropp när de väl är klara med utraderingen av nuvarande innehavare av territoriet. På något sätt brukar vi överleva de här, åtminstone i litteraturen och filmvärlden, så frekvent förekommande påhälsningarna. Men det ser illa ut den här gången, i en historia som - nej, jag är säker på att jag inte är först med den här beskrivningen - enkelt kan liknas vid ”Starship Troopers” eller ”Världarnas krig” möter ”Måndag hela veckan”. Hela mänskligheten står samlad, tycks det. Ryssar, kineser, britter och amerikaner et al attackerar den mystiska motståndarmakten från alla fronter. Ser man på, en gemensam fiende att fäktas med, så ordnar sig den planetariska solidariteten i ett nafs. Hur svårt kan det vara? Men det krävs ändå något utöver det vanliga för att få de objudna gästerna på fall. Kanske, Tom Cruise?

Officer Cage (det är Cruise, det) får erbjudandet (eller snarare ordern) att följa med som inbäddad kommunikationsansvarig med de första vågorna av mänskliga militärstyrkor i en invasion av Frankrike för att ta utomjordingarna med överraskning (varken den första eller sista uppenbara referensen till andra världskriget) men har inte förstånd att inse det futila i ett ’nej’ utan försöker desperat utpressa sig ur situationen. Han vet hur man säljer in ett krig i globala massmedier, men håller sig helst undan den bokstavliga hetluften. Som tack vaknar han upp som tvångsinskriven rekryt av lägsta rang, stämplad som desertör och med ingen tid alls att lära sig rutinerna som kan förlänga livet med i alla fall några minuter på ett slagfält som snabbt liknar en storslagen slaktbänk. Fienden vet att de kommer och gör processen kort med kanonmaten. Inklusive Cage, som dock vaknar upp till ännu en dag i samma situation. Och försöker finna sig i sitt predikament, utnyttja det till sin fördel men givetvis behöver fler än ett försök för att uppnå sin fulla potential. Som Bill Murrays grinige reporter i redan nämnda Harold Ramis-komediklassiker, alltså. Med den lilla skillnaden att här står inte bara huvudpersonens egen mentala hälsa och fortsatta livscykel, utan hela världens framtid, på spel. Och i stället för en charmerande Andie McDowell att flirta in sig hos, är det den redan i sin livstid legendariska arméamasonen Rita, i folkmun och på gigantiska posters stämplad som ”Full Metal Bitch” som han har att ställa in sig hos. Hon vet inte vem han är, men de har något gemensamt som kommer att driva berättelsen framåt.

Och driver gör den. Konceptet är komplicerat och som alla experiment med förvrängningar i tids- och rumskontinuiteten sådan vi känner den, är det väl säkrast att inte ägna alla detaljer en nitisk logisk granskning. Men fienden kan tydligen manipulera just tidsbegreppet, vilket i sig ger dem en svag punkt, när någon annan av en händelse råkar inkorporeras i deras system och ser möjligheten att vända det emot dem. Som sagt, det är inte omedelbart uppenbart att det här är en välsignelse för Mr Cage eller den mänsklighet han representerar, men steg för steg inlemmas han och vi i uppdraget att värka fram en lösning på problemet att penetrera en mäktig motståndare som hela tiden verkar ligga steget före. Detta parallellt med att vara omgiven av en hel pluton av personer som rimligtvis inte kan ha en aning om vad han går igenom, och om han försökte förklara det omedelbart skulle se till att han blev inlåst på sluten psykiatrisk avdelning – i bästa fall.

En del av de här tvärskommunikativa begreppen, med något slags parapsykologiska och avancerade neurologiska metoder att lära känna sin fiende, fanns med även i den inte helt igenom lyckade (men inte heller helt hopplösa) ”Pacific Rim”, vars invasorer uppvisade en del slående likheter med kollegerna i ”Edge of Tomorrow”. Men den senare, alltså den här recenserade filmen, har ett högre tempo, med större svängradie och lite högre krav på koncentration för att dess begreppsvärld och därmed intrigens förutsättningar inte ska bli obegripliga. Det tar en stund innan de står klara för Cage, och därmed för oss. Vi följer honom i hans resa, som givetvis innehåller en del upprepningar, men dessa tillåts aldrig bli för repetitiva och tålamodsprövande.

Klippningen är A och O. Hur mycket av varje enskild dag ska återges? Och behöver vi i längden veta precis hur många gånger samma manöver, samma samtal och samma möte med samma person tidigare har tilldragit sig, för att vi å ena sidan ska kunna förstå och följa förloppet, å andra sidan behålla intresset och undvika uttråkning, utan att samtidigt förlora förankringen med filmens verklighet och huvudpersonernas egen förankring i den? Svaret på den senare frågan är inte helt oväntat ’nej’. Regissör Doug Liman (”The Bourne Identity”, ”Mr & Mrs Smith”) med anhang väljer skickligt hur mycket som ska upprepas, vad som behöver behållas för att publiken inte ska bli helt vilse och vad som kan väljas bort för att vi ska vara lite ’lagom’ lost in the blåst. Just det, glömde jag tillägga att officer Cage måste dö, bokstavligen, varje återupplevd dag för att inte förlora sin ’gåva’? Och glöm det där med blodtransfusioner, som Jehovas vittnen skulle säga…

Sökt? Skruvat? Förmodligen sant. Men även spännande och en smula sinnesvidgande. Cage och hans militära mentor, den enda som riktigt kan förstå vad han går igenom, matchar varandra väl. Cruise karaktär evolverar från opportunistisk officer med smort munläder till… något ganska radikalt annorlunda. Och han drillas utan pardon av Emily Blunt (som kan vara bekant från såväl ”Adjustment Bureau” som ”Looper” och ”Laxfiske i Jemen”). Hennes Rita är den redan från scratch mer renodlat heroiska figuren i dramat, men blir beroende av att Cage gör sin resa och lär sig tillräckligt av den för att kunna avgöra hela den mänskliga rasens framtida möjligheter att fortsätta leva i sitt naturliga tillstånd av fred, harmoni, samarbete över gränserna och förståelse för våra uppbyggda kulturella skillnader. Ja, ni vet…

© Johan Lindahl
2014-11-09

Originaltitel: Edge of Tomorrow
USA/Australien, 2014
Regi: Doug Liman
Med: Tom Cruise, Emily Blunt, Brendan Gleeson, Bill Paxton, Jonas Armstrong, Tony Way, Kick Gurry, Franz Drameh, Dragomir Mrsic, Charlotte Riley, Noah Taylor

Genre: Action, Krig, Sci-fi
Hemmabio: 2014-10-20
Teman: Tidsresor

Ingår i följande teman

Sök