The World's End (2013)

Burdus britcom i gammal god undergångsanda

De skulle ju bara på en enkel pubrunda. Liva upp ungdomens lustfyllda orgier en gång till. Och avsluta det de påbörjade en gång för 20-talet år sedan. I och för sig är inte det företaget helt enkelt från början heller. Initiativtagaren Gary King är den evige tonåringen som aldrig velat växa upp utan närmast desperat utpressar sina gamla vapenbröder, nu mer stadgade samhällsmedborgare som mer eller mindre nödbedda gör honom till viljes och tar tåget tillbaka till Newton Haven för den där sista sjöslagsvandringen mellan den pittoreska småstadens samtliga ölhak. I en på förhand nitiskt schemalagd kronologisk ordning. Föga anar de vad som verkligen väntar…

De som sett något filmiskt med Simon Pegg, Nick Frost och regissör Edgar Wright inblandade samtidigt, kan dock tänkas ha en hum om att allt inte kommer att stanna vid en smooth ride mot slutmålet. Liksom i ”Hot Fuzz” (2007) ruvar deras gamla alma mater och ljuva hembygd på oanade oroshärdar. Eller, från ett annat perspektiv, motsatsen. Något som kvintetten bryskt blir varse vid en viss punkt efter filmens inledande halvtimme där de framförallt gnabbas och går an med varann, upplivande gamla oförrätter och karaktärsdanande eller kanske lika ofta karaktärskrossande erfarenheter från forna dagar. Plötsligt blir allt sådant en smula mindre viktigt.

”The World's End” går från en vass verbal tennismatch mellan mer eller mindre mogna män med typiskt brittiska drag från, säg, Python-eran och framåt, till något alltmer Pythonskt i kubik. En explosiv apokalyptisk fars som under en period riskerar bli överdrivet repetitiv, beroende av ren konkret fysisk slagväxling mellan människor och… ja, något som inte riktigt är människor längre. Men som sedan tar ytterligare några steg framåt och involverar alltfler påkostade specialeffekter, utan att glömma bort behovet av slagkraftig dialog. Helheten har sina skavanker, men fungerar för oss som sedan tidigare tror oss uppskatta burdus britcom i allmänhet, och kanske ännu hellre firma Wright-Pegg-Frost i synnerhet. Och jag tillhör väl den skaran, även om jag inte ser trions bedrifter som den definitiva kulmen på örikets absurdistiska traditioner. Snarare några av de stora geniernas mer trivsamma arvtagare.

Såsom i ”Hot Fuzz” ingår även här en gammal James Bond i komplotten. Den gången var det Timothy Dalton. Nu Pierce Brosnan. Helt säker på att det är en medveten blinkning är jag inte, men jag misstänker att det finns en tanke med det också. Att en av de mer svinaktiga gestalterna (vilket inte vill säga lite) i ”Game of Thrones”, anstiftaren av den seriens kanske mest ökända slakt, det vill säga karaktärsskådespelaren David Bradley, dyker upp som konspiratorisk men inte helt osanningsenlig kuf, är en annan iakttagelse värd en anmärkning i marginalen.

© Johan Lindahl
2014-09-19

Originaltitel: The World's End
Storbritannien/USA/Japan, 2013
Regi: Edgar Wright
Med: Simon Pegg, Nick Frost, Martin Freeman, Paddy Considine, Eddie Marsan, Rosamund Pike, Pierce Brosnan, David Bradley, Michael Smiley, Samantha White, Sophie Evans, Rose Reynolds

Genre: Action, Komedi, Sci-fi
Hemmabio: 2014-04-02

Sök