Orphan Black - säsong 1 (2013)

Stark nutidsorienterad science fiction med svart humor

Kloner. Det handlar om sådana, vilket vi kommer att bli varse ganska tidigt. En av dem ser en annan ta livet av sig redan under de första skälvande minuterna (eller är det sekunderna?) av pilotavsnittet i den första säsong som vårt hushåll följt via en av de där alltmer populära streamingtjänsterna varifrån all verklig TV-dramatik emanerar, eller i varje fall till stor del distribueras numera. När de sista, lika skälvande, sekunderna av det tionde och sista avsnittet i samma säsong är över, så är det uppenbart att serieskaparna bestämt sig för att det finns mer att berätta. Och som de lyckats skapa en efterfrågan för.

Science fiction. Enklast uttryckt. Dock med starkt nutidsorienterad inramning, högt uppskruvat tempo och en svart, eller mörkbetsad humor som vapen och garant mot alltför högdragen och distanserad atmosfär. ”Orphan Black”, producerad av BBC America och skapad av två herrar vid namn John Fawcett och Graeme Manson, är inte en strikt diskbänksrealistisk skapelse (även om det syns en del smutsiga diskbänkar här och var). Och där jag i början kan känna en del tveksamhet inför reaktionsmönstren hos flera personer när de möts av i sanning omvälvande information och extrema situationer, inser jag fördelarna i att hänga på tåget, följa med i flödet och acceptera upplägget som det serveras: Personligheterna som de är. Den ständigt krängande och oftast svårförutsebara intrigen. För det lönar sig. Det finns en Joss Whedonsk ådra här, som borde appellera till fans av inte minst ”Firefly”. Även om inga rymdskepp syns till.

Men väldigt mycket kokar också ner till hur en viss Tatiana Maslany går i land med sitt uppdrag. Sina uppdrag. Redan under de första episoderna har vi sett henne personifiera en handfull rollfigurer, om än några väldigt korthugget på grund av händelseutvecklingens natur. Låt mig avslöja: det blir några till. Och den som så vill kan stanna vid att försöka analysera exakt hur flera scener spelats in (vilket man kan finna en del basala förklaringar till på Internet Movie Database och engelskspråkiga Wikipedia). Alltså, de - ganska frikostigt tilltagna - tillfällen där kloner interagerar på ett till synes helt naturligt (om än inte alltid konfliktfritt) sätt, med två eller flera personligheter spelade av samma skådespelerska. Body double och flera tagningar som lagras på varann i en ”tidskrävande process” är en del av modus operandi. Och allt ser, som sagt, slående naturligt och realistiskt ut efter förutsättningarna.

Vore inte själva dramat så absorberande skulle de bedrifterna inte vara till så mycket nytta. Men det är det. De kontrasterade karaktärerna; såväl klonerna i Maslanys skepnad som deras kompisar och konkurrenter om utrymmet. De klickar. Och framförallt navet som allt snurrar runt, den streetsmarta småförbryterskan Sarah, som av allt att döma har en högst flexibel moral uppfattning till att börja med. När hon plötsligt blir varse sin egen dubbelgångare kasta sig framför ett framrusande tåg är hennes första instinkt att ta över hennes på perrongen kvarlämnade ägodelar, och i förbifarten även hennes liv. Bara för en stund, för att kunna skaffa sig ett startkapital för ett nytt liv - men det blir givetvis mer komplicerat än så. Inte minst för att hon snabbt måste lära sig att spela rollen av en traumatiserad polis, den kvinna som av någon anledning alltså inte klarade av att fortsätta leva. Men situationen fortsätter förändras och hjulen rullar så snabbt att Sarahs intuitiva överlevnadstalanger tvingas fram farligt frekvent. För att det överhuvudtaget ska finnas en morgondag att ta sig igenom…

Det enda Sarah egentligen vet om sin barndom är att hon inte vet något om sina biologiska föräldrar, men uppfostrats av en brittisk kvinna som nu har vårdnaden om den dotter Sarah själv inte riktigt visat kapacitet att ha behålla huvudansvaret för. Än. Främsta sidekick är hennes likaledes föräldralöse, synnerligen öppet homosexuelle 'bror' Felix. Och där har vi en möjlig klichéfälla i form av den manierade, teatraliske, snabbkäftade gayvännen, ni vet. Men rollinnehavaren Jordan Gavaris förvaltar skickligt chansen till att strö sarkastiska stickrepliker omkring sig samtidigt som han specialiserar sig på att (om än ofta motvilligt) rädda såväl Sarah som andra nyvunna bekantskaper i kniviga lägen. Och bidra till underhållningsvärdet i stort.

Vad säger sedan serien om den tekniska utvecklingen och banbrytande, kontroversiell experimentvetenskap, etiska dilemman och människovärde? Frågorna måste ju per definition impregneras in i ett koncept som det här. Och det gör de, men inte i predikande, pådyvlande form utan instuckna till synes i förbifarten. Upplägget kräver att vi bit för bit delges svaren på frågeställningar som i ”Lost”-anda uppammas konstant längs vägen, men samtidigt får inte alla ledtrådar följas till sitt logiska slut för snabbt, utan man måste, som berättelserna i ”Tusen och en natt” skapa ett sug efter mer. Det gör de. Och mer finns.

© Johan Lindahl
2014-09-27

Originaltitel: Orphan Black - The Complete First Season
Kanada/USA, 2013
Regi: John Fawcett T.J. Scott m fl
Med: Tatiana Maslany, Dylan Bruce, Jordan Gavaris, Kevin Hanchard, Maria Doyle Kennedy, Skyler Wexler, Evelyne Brochu, Kristian Bruun, Michael Mando, Inga Cadranel m fl

Genre: Drama, Sci-fi, TV-serie
Hemmabio: 2014-09-24

Sök