Her (2013)

Filosofisk scifi-romantik av finaste märke

"What's wrong?"
"How can you tell something's wrong?"
"I dunno."

I en framtid utan synbar misär och fattigdom men där folk bär onödigt högt uppdragna byxor och anlitar firmor för att skriva sina mest personliga brev och där röststyrning fungerar alldeles utmärkt skaffar sig Theo Twombly ett nytt operativsystem. Ett par punktfrågor är allt som behövs för setupen, sedan är Samantha där och kliver rakt in i hans liv, med Scarlett Johanssons röst.

Samantha är inkännande, lyhörd och humoristisk och en stjärna på att organisera hans data. Hon korrläser och kommer med kloka kreativa förslag om texterna. Perfekt. Men är hon också en egen individ? Tillsammans företar de en resa, hennes resa mot att bli … mänsklig i brist på ett bättre ord. Via örsnäckan till mobilen och dess kamera är hon ständigt med honom, och finns förstås också som desktop-OS. De hittar lekfullt på små äventyr och har det väldigt bra tillsammans. Skönt för en nyss frånskild, känslig kille som inte riktigt kunnat släppa taget och skriva på papperena.

Under tiden gror vänskap och rentav kärlek. Efter en märklig, intim natt är deras sympatiska förlägenhet synnerligen 'normal' även om omständigheterna är unika. Men visst kan det kännas lite okroppsligt ibland. Samanthas försök att råda bot på detta via ett frivilligt 'surrogat' blir till en tafatt och ganska fantastisk scen som omsorgsfullt undviker effektsökeri.

Helt unikt är deras förhållande inte, inser man gradvis. Reaktionen från de flesta när Theodore lite tveksamt avslöjar att hans nya tjej är ett 'OS' är avslappnad eller nyfiken. Hans ex-fru har sina invändningar, men hon är inte chockad utan ser det mera som en bekräftelse på att han inte kan hantera 'verkliga' känslor. Men filmen gör det inte så enkelt för sig som att servera detta som sitt slutliga visdomsord.

"Her" är lite småkufisk och helt klart påhittig men det är inte svårt att relatera till den snara framtid eller alternativa nutid som Jonze presenterar (filmad i Shanghai, läser jag). Phoenix är lite mumlig och skygg men inget socialt missfoster. Med bästa väninnan (Adams) är han rättfram och avspänd. Det är länge en ganska normal relationskomedi med en relativt ovanlig hook. Men som efter hand låter ana allt högre ambitioner. Vad är medvetande? Vad är det att vara människa? "Her" är en av de filmer som, tillsammans med bland andra "A.I." och "Blade Runner", får dessa grundligt stötta och blötta frågor att kännas relevanta på riktigt.

Spike Jonze, som skrivit manuset själv, låter inte tekniken stå i vägen för historien. Operativsystem kan utvecklas och är självmedvetna, det är allt du behöver veta. Skärmar är fortfarande en del av vardagen men tangentborden är borta. Dataspelen kan med en enkel 3D-projektion fylla halva vardagsrummet och styras med fingerviftande men det är inga hyperexotiska grejer. Det är istället det givetvis utmärkta skådespeleriet, den fina musiken och det snygga men inte sterila fotot (signerat nederländsk-svenske Hoyte van Hoytema) som lyfter orden från papperet, till en tankfull, frispråkig, sorglig, rolig och finstämd film.

Det hela känns ibland som en metafor för ett vanligt förhållandes olika faser, ibland som en smått visionär studie i något betydligt mer mystiskt – som det ändå inte känns alldeles långsökt att dagens barn kommer få brottas med när de blir äldre. Vi gamlingar kommer nostalgiskt minnas när 'datorn bara gjorde vad du sa åt den att göra'.

© Anders Lindahl
2014-08-18

Originaltitel: Her
USA, 2013
Regi: Spike Jonze
Med: Joaquin Phoenix, Scarlett Johansson, Chris Pratt, Amy Adams, mfl

Genre: Drama, Komedi, Romantik, Sci-fi
Svensk biopremiär: 2014-02-14
Hemmabio: 2014-07-23

Sök