Nebraska (2013)
Den sävliga jakten på indie-känslan
Det var väl inte riktigt vad jag väntat mig: att det här hyllade, svartvita dramat från stundtals briljante Alexander Payne och med en perfekt castad Bruce Dern i huvudrollen skulle kännas … lite tillgjort.
Men det är ständigt saker som envisas med att påminna mig om att jag tittar på ett "indiedrama" snarare än genom ett fönster in i ett annat hörn av verkligheten. Skämten, kanske, som ger en instruktioner om att skratta snarare än lockar fram ett äkta skratt. Inte alla, men många nog. Karaktärerna, som känns enkelt, nästan karikatyriskt skrivna hur väl de än spelas. Eller den lite för bekanta känslan hos manuset, om en enveten, strulig och av livet och sig själv misshandlad gubbstöt som gör som lite som han vill men "som man ändå inte kan låta bli att gilla", som det brukar heta.
I senilitet eller på rent vres bestämmer sig gamle Woody för att lurendrejeribrevet han fått verkligen är ett gåvobevis på en miljon dollar ("It says I won …") och nu måste han till Lincoln, Nebraska för att lösa ut sin vinst – för vem törs anförtro posten med något så viktigt? Han börjar med att försöka gå dit. Polisen plockar upp honom längs motorvägen och lämnar av honom på hemmatröskeln igen. Han försöker igen. Arga frun vill inte skjutsa honom, förutom möjligen till ett hem. Lyckade brorsan tänker likadant. Men brorsa 2, David (Will Forte), som utan större framgång säljer stereoanläggningar och vars flickvän har pausat förhållandet på obestämd tid, beslutar av något oklara skäl att köra farsan till den oundvikliga besvikelsen.
På vägen händer det saker. Woody dricker sig bland annat full och ramlar och slår sig. Han ger också sin monumentalt oromantiska sammanfattning av äktenskapet och de mekanismer som resulterat i medresenären. Och det företas förstås en resa mot försoning, mellan en far som nog inte varit en bra far och en son som ändå lyckats bli en godhjärtad och tålmodig sådan. Men vänta dig inga tårfyllda, förlösande känsloutbrott. Gubben är tvär, obenägen att tala om det förflutna och inte riktigt där alla gånger. Derns sätt att säga "whaaat?" när någon ställt en fråga till honom kunde användas på skådespelarutbildningar. Han linkar fram, sargad och seg, men kan inte stoppas.
Ett stopp på vägen blir kanske filmens egentliga mål. I gamla hemstaden, där alla känner och minns varandra, blir Woody tillfällig kändis när han till sonens fasa berättar om 'vinsten'. En del gratulerar varmt, andra ser sin chans. Stacy Keach (utan mustasch!) utstrålar fortfarande obehaglig pondus, kan jag rapportera. Samtidigt får sonen ett gäng ledtrådar som breddar bilden av farsan. Här ansluter också med buss morsan (June Squibb, likt Dern oscarnominerad för sin insats här) och ger filmen en brysk energiinjektion. Inte för att hon tror på vinsten hon heller, men en plump nostalgitripp är väl aldrig fel verkar hon resonera. Filmens grövsta repliker serveras av henne. Som grädde på moset dyker slutligen bror duktig upp.
Här bor fortfarande ett otal gamla syskon till Woody kvar, vilket ger tillfälle till übervardagliga, nästan parodiska tablåer över det enkla folkets andefattiga liv. Människorna är ofagra och deprimerande – på ett ibland underhållande vis. Dialogen känns lite 'norrländsk', lite "Fargo". Men det berättas mestadels med värme, inte med ett hånflin.
Målsättningen är nog någonting liknande "Straight story" men jag vill minnas att den fungerade bättre i mina ögon i all sin harmlösa rättframhet. Det här är en sävlig dramakomedi i sköna svartvita bilder och med fina skådespelare men jag köper det inte riktigt. Det är något med hela surven som ropar "snälla, ge mig en Oscar, jag är ju så independent och äkta!"
Två lite lättviktiga payoffs utprånglade ur den blygsamma dramatik som stoffet erbjuder gör föga för att jag ska instämma i att det här är ett 'amerikanskt mästerverk'. Men om man istället fokuserar på de scener som fungerar så måste man också ge filmen respekt. Summa summarum är "Nebraska" ett fint och välgjort drama som du knappast kommer ångra att du sett.
© Anders Lindahl2014-08-03
DVD / Blu-ray
På BD-utgåvan finns också en halvtimmes bakomfilm som skickligt får skeptikern att tvivla på sitt omdöme. "De har nog rätt", tänker man. "Det ÄR nog ett mästerverk."