Bad Neighbours (2014)
Vilda bataljer i villaidyllen
De vill ju bara ha lite lugn och ro. Till tvåsamhetens lov. Ursäkta, tresamhetens. Samtidigt vill de gärna behålla sitt (evigt?) unga sinnelag. Seth Rogen och Rose Byrne är Mac och Kelly, paret som med sin nästan alltid hjärtekrossande leende babydotter Stella slagit sig till ro i det lummiga, idylliska villaområdet där inget ont kan hända och planterat alla sina besparingar däri. Lugna gatan resten av livet…
DÅ flyttar nya grannar in. Ett brödraskap av studenter som gärna slår sig lösa och festar hårt på nätterna. Till att börja med väljer paret den förbindliga vägen och betonar sin öppenhet, bjuder på kvalitetsgräs (när var Rogen senast med i en film utan att röka på en smula?) som välkomsthälsning och lovar att inte ringa polisen, utan kontakta brödraskapet först vid önskemål om volymsänkning. Men det finns gränser. Och grannarna överträder varandras under en intensiv festnatt. Ett desperat samtal till ordningsmakten och så är konflikten igång. Hus mot hus. Familj mot
fraternity. Och den eskalerar snabbt. Ljudterror, drastiska practical jokes och rent sabotage. Ingen visar större prov på personlig mognad, men familjefadern och frun känner trots allt ansvar för sin dotter och har visst fog för sina farhågor.
Så vi sympatiserar med dem. Trots eller tack vare deras i grunden flexibla mentalitet och frigjorda idéer. Det är kul att ha kul. Ju. Men man är i deras ålder trots allt inte samma ungdomliga naturkraft som förr. Samtidigt utkristalliserar sig insikter i fratboysens inbördes relationer och om varför ledarskapet tycks så överdrivet angelägna att slå rekord i partypraktisering. De har stolta traditioner att leva upp till, som alla de där Delta Gamma Omega Alpha Male-sällskap amerikanska universitet är så fullständigt impregnerade och dominerade av. I alla fall på film.
Hetlevrad och hämningsbefriad humor gäller, nästan konsekvent från start till mål. Hot eller löfte. Och de lyckas klämma in åtminstone en del originella inslag, av vilka inte alla avslöjas och desarmeras redan i trailern… Rogen - ja, ni vet vilken sorts filmer han oftast huserar i. Och vilken svada han kan ha, som om han ständigt vore en aning, eller mer än en aning, hög på något. Det kan bli för mycket av den där naiva och i grunden godmodiga nallebjörnen med explosiva tendenser. Men samspelet med Rose Byrne är livfullt och lekfullt, oavsett om de söker utrymme för intim samvaro mitt i kaos, löser akuta problem med mjölkstockning eller konspirerar tillsammans mot de alltmer arroganta granngossarna - som även de har mer nyanserade sidor än de först ger sken av.
Det är en komedi. Om ett krig. Utan dödsoffer, men där någon kommer att tvingas vika sig till slut och svälja stoltheten. Och naturligtvis bör alla inblandade lära sig något av det hela. Inte så överraskande struktur alltså, men vägen mot målet är i alla fall en överskruvat stökig och rolig resa. Oftast. Och de där tvillingarna (?) Vargas som spelar Stella borde väl kunna nomineras till någon, eventuellt nyinrättad, Oscars-kategori. De är bara för söta. Trots, eller tack vare, allt otyg som händer runtomkring.
© Johan Lindahl2014-07-13