Mulan (1998)
Krig, könsroller och slapstick i gamla Kina
Respekt, till att börja med, att Disney gjorde en film baserad på en gammal kinesisk folkdikt som ingen västerlänning hört talas om. Visserligen ger de sig förstås långt ifrån originalverket - i alla fall den korta sammanfattning av detsamma som jag tagit del av under min 'research' (Wiki*host*) - men just att man inte säkrar upp med en känd saga i grunden är lovvärt. Och historien som sådan är alls inte ointressant.
Unga Hua Mulan passar inte in i mallen. Just därför passar hon in i mallen, förstås. Disneymallen i alla fall. Att gifta bort henne verkar hur som helst hopplöst, särskilt när mötet med äktenskapsmäklerskan slutar i smärre katastrof. Turligt nog inkallas snart en man ur varje hushåll för att bekämpa de invaderande hunnerna och för att rädda halta far undan plikten tar hon på sig uniformen och rollen som son. En misslyckad liten släktdrake på onåd utser sig själv till hennes beskyddare och comic relief, tillsammans med hennes föga lyckosamma tursyrsa.
Hon hamnar i en mycket liten pluton, eller vad det kan tänkas kallas, fylld av burdusa och/eller märkliga typer. Ett praktexemplar till generalsson får i uppdrag att träna upp detta losergäng, inkluderande låtsaspojken, till en styrka att räkna med. Att de kommer spela en avgörande roll till slut är förstås en lågoddsare.
Det är ju krig det handlar om, och efter en lite undvikande start visar filmen tids nog att detta inte bara innebär häftig träning och manlig kamratskap. Ändå är det en film som är riktad till yngre tittare på ett annat sätt än exempelvis den märkliga "Ringaren i Notre Dame". Det figurerar dock en del överraskande djärva skämt med målgruppen i åtanke ("Jag vill aldrig se en naken man igen!") och hunnernas ledare, med tam örn och allt, är en läskig herre med galna ögon.
'Det där är vad jag kallar strid!' utbrister sexårige sonen uppskattande när fajtandet väl börjar. Särskilt eldpilarna gillas. En masscen och en vältajmad lavin hör till huvudnumrena gjorda med datorhjälp men 2D-look. Här finns flera stiliga, stiliserade sekvenser som låter ana en viss konstnärlig ambition.
Temat tappas inte bort på vägen. När sanningen om krigarens felaktiga genustillhörighet väl uppdagas håller man hårdare på formen än tittaren kanske väntat sig, om än lösare än de mest konservativa i armén önskar. Den avslutande finten är lika självklar som välfunnen och de följande actionscenerna häftiga. Och let's face it. Krig kan ju också vara kul!
Slutdom: "Mulan" är en solid film med fungerande humor även i mörka stunder, även när replikerna levereras i det där onödigt gälla tonfallet. Märkligt val av slutlåt, dock. Jag har inget emot Stevie Wonder men skulle inte en lite mer österländskt klingande sång ha passat bättre?
© Anders Lindahl2014-06-29
Tack till Disney för recensionsexemplar