Snowpiercer (2013)
Inget för den som skyr minusgrader
De sydkoreanska regissörer som var i ropet för knappt tio år sedan har nu i princip alla flyttat till Hollywood. Kim Jee-woon, mannen bakom mästerliga "Tale of Two Sisters" slösar numera sina regitalanger på filmer som Schwarzeneggers comeback "The Last Stand". Chan-wook Park, mannen bakom "Oldboy", är fortfarande stabil men gör betydligt mindre väsen sig numera då han regisserar exempelvis Nicole Kidman i "Stoker".
Joon-ho Bong, upphovsmannen till filmer som stilsäkra "Memories of murder" och festliga monsterrullen "The Host", har nu också satt sig med ena foten i Hollywood med sin nya rulle "Snowpiercer" - en film som förvisso är engelskspråkig men verkar vara en samproduktion mellan jänkarna och Sydkorea. Kanske är det den sydkoreanska kopplingen som gör att "Snowpiercer" höjer sig ett par snäpp i jämförelse med sina genrekollegor.
Filmen tilldrar sig i en dystopi , där människan överrumplats av växthuseffekten och i ett försök att quick-fix:a bort den stigande temperaturen lyckas man istället kyla ner hela jordklotet med följd av att hela jordens befolkning dör.
Hela jorden? Nej, en liten skara människor håller fortfarande stånd mot vädrets makter. De befinner sig på ett tåg, vars räls går runt hela jordklotet. Så år efter år kör tåget runt jorden och med en motor som laddar upp sig själv så finns det inget behov av att stanna, och skulle man få för sig att göra det ändå så fryser man ihjäl.
På tåget har ett litet samhälle utvecklats, och i vagnarna längst bak i tåget - utan fönster - bor de fattigaste satarna som drömmer om den flärd de hört talas om förekommer i vagnarna längre fram. Att ta sig fram i tåget är dock inte det lättaste eftersom beväpnade vakter ständigt blockerar vägen. Många är födda i tåget och det är således den enda värld de vet om. När folk kommer från frontvagnarna är det inte bara för att hälsa på utan oftast för att utdela diverse bestraffningar eller för att stjäla barn från deras föräldrar till onämnda sysslor längre fram i taget - utan att någonsin låta dem komma tillbaka. Tilda Swinton gör en oförglömlig gestaltning av Mason, som ger förtrycket ett ansikte.
Ingen kul situation och Curtis (Chris Evans), en karg man som upplevt livet innan tåget, har fått nog. Dags för revolution!
Att ta sig till fronten av tåget blir till något som närmast kan liknas vid en road-movie influerad av Snyders "300". Och allt eftersom vi rör oss framåt i tåget ser vi vårt eget samhälle återspeglas i var och en av vagnarna.
Att skådeplatsen i "Snowpiercer" utgör en allegori över vårt eget samhälle och klyftorna som återfinns i det är inte särskilt subtilt. Vad som däremot är förbluffande är att det funkar så bra som det gör. Trots (eller tack vare) att regissören låter filmen köra slalom mellan starkt drama, svart komedi, och hård action, så håller han intresset uppe hela vägen fram. Självklart får man kasta en del logik åt sidan när man har med en sådan här historia att göra, men snöar man in för mycket på detaljer i "Snowpiercer" missar man budskapet.
Karaktärerna är väl avrundade och speciellt huvudpersonen Curtis visar sig ha många mörka hemligheter under rocken. Manuset känns dock inte helt vattentätt och framföralt slutet saknar den stuns i dialogen som finns i resten av filmen.
"Snowpiercer" är en snygg film, variationen i miljöer och framför allt hur regissören använder färger, samt ljus och mörker, för att lyfta fram historien är klockrent. CGI-budgeten släpper dock igenom en del glipor - kanske borde man minskat ner på de mest överdådiga CGI-spektaklen då pengarna uppenbarligen inte räckt hela vägen.
"Snowpiercer" kan varmt rekommenderas. Manus, story och skådespeleri känns som en frisk fläkt i ett Hollywood där idéerna sinat sedan lång tid tillbaka. Berättarglädjen är tillbaka!
© Johan Hultgren2014-06-15