Game of Thrones - säsong 4 (2014)

Storslagen tragedi på väg mot - vart?

Inte den mest sedda - i kalla hårda siffror - på den internationella seriemarknaden. Men på samma globala skala, den kanske mest omtalade, analyserade och mest använda som populärkulturell referenspunkt i alla möjliga sammanhang. Jag börjar tappa räkningen på alla historiskt vinklade artiklar som kopplar ihop ”Game of Thrones” med olika verkliga möjliga förebilder eller jämför handlingen med dokumenterade händelser i mänsklighetens förflutna. Börjar det bli för mycket av det goda? Håller serien fortfarande för hypen? Är den verkligen värd att ges så stort utrymme i medier, blogosfär, podcastofär och andra tänkbara utrymmen där sådana här ämnen dryftas? På det hela taget, ja. Och är det fortfarande en av de bästa dramatiserade följetonger TV-landskapet erbjuder just nu och kan anses tillhöra det bästa i det slaget under 10-talet? Det blir väl ett ja, där också. Tänker jag skriva att den 'regerar'? Nej. Riktigt så lågt ska vi väl inte sjunka i klichéträsket…

Däremot hoppas jag kunna ge en rättvisande bild av fjärde säsongen - utan att avslöja för mycket av de avgörande incidenterna. De som sett alla avsnitt vet att det ligger en utmaning däri. Sedan tidigare vet alla intresserade att i princip vem som helst i persongalleriet är umbärlig och kan avlivas när som helst. Följaktligen också att man- och kvinnfallet i varje säsong är påfallande högt, samtidigt som nya rollfigurer introduceras för varje ny vända. Cirkulationen i ensemblen kan i sig upplevas som påfrestande intensiv. Själv tyckte jag framförallt att det gjorde den andra säsongen svårare att engagera sig i än den första, men samtidigt var det en lärdom i hur den här utpräglat episka berättelsen är uppbyggd och strukturerad. Inte förrän alldeles nyligen har jag börjat läsa någon av George R. R. Martins förlagor och inte hunnit tillräckligt långt för att kunna göra någon meningsfull jämförelse mellan de två versionerna. Parallellt med att se själva serien har jag de senaste två säsongerna med viss regelbundenhet lyssnat på ”A Cast of Kings”, en av flera podcaster tillägnade ”Game of Thrones”, där två programledare närmar sig materialet utifrån helt olika utgångspunkter. Den ena, Joanna Robinson, har läst alla böckerna medan motparten David Chen uttryckligen inte gjort det. Och resultatet är ofta mer underhållande än genomsnittet i podcastgenren.

En av de scener som väckte mest uppeldad debatt i detta forum, liksom troligen i flera andra som jag inte hunnit stifta bekantskap med, handlar om - och nu försöker jag balansera på den där fina linjen mellan att vara begriplig och samtidigt inte säga för mycket - en våldtäkt som inkluderade två av de mest kända rollfigurerna. Eller var det en våldtäkt? Och var scenen i sitt sammanhang över gränsen till det som även i de där infernaliska intrigerna kunde betraktas som för smaklöst? Sekvensens innebörd analyserades alltså flitigt, inte minst för att den utgjorde ett av de tillfällen där en scen i ett par avseenden avvek från motsvarande stycke i Martins romaner och antog en annan form, kanske sade något annat om de inblandade karaktärerna än publiken trodde sig ha sett, eller ville se sedan tidigare. Dessutom ska avsnittets regissör ha blandat sig i den offentliga diskussionen och levererat en förklaring som inte alla ville köpa rakt av. Ja, ni hör. Det här är en serie som väcker engagemang, där ljumheten inte är det rådande stämningsläget.

De flesta av de viktigaste personligheterna är trots allt bekanta, överlevare sedan tidigare säsonger. Men den mest välbehövliga vitamininjektionen kommer i och med introduktionen av det hedonistiska paret Oberyn Martell (Pedro Pascal) och Ellaria Sand (Indira Varma) som stormar in i samband med det stundande storbröllopet i King's Landing för den unge kung Joffrey, en herre som i princip kan stämplas som sadistisk psykopat sin ringa ålder till trots. Samtidigt har han ju i en moraliskt högst tvetydig storyvärld lyckas utmärka sig som en av de genuint otrevliga, de som vi får älska att hata. Prins Oberyn å andra sidan representerar den uppenbarligen liberalt sinnade provinsen Dorne och skyltar med sin bisexualitet, samtidigt som han bär på revanschbegär på grund av oförrätter hans närmaste släkt en gång i tiden utsatts för av Lannister-klanen, alltså den mäktiga familj som nu är på väg att formellt knytas samman med det mer 'soft power'-inriktade och finansiellt solida huset Tyrell. Pascal får överhuvudtaget mycket svängrum under säsongen att låta den varmblodige prinsen blomma upp och vädra såväl passioner som aggressioner på ett fängslande sätt. Lite synd är det kanske att rutinerade ”Rome”-aktrisen Varma inte alls får samma mandat att stjäla scener i rollen som den lika njutningslystna, men ändå mer tillbakadragna Ellaria.

Vilka av våra gamla 'vänner' från förr har mest spännande storylinjer den här gången? Och nu utgår jag från att man faktiskt sett de föregående säsongerna. Att försöka ta sig in i historien vid den här tidpunkten utan förkunskaper förefaller inte särskilt fruktbart. Dvärgen Tyrion Lannister (Peter Dinklage) är ju en av dem som vi trots allt skulle ha svårt att leva utan, eller hur? Men han hamnar definitivt i sitt värsta trångmål hittills här, vilket bland annat leder till möjligheter för Dinklage att spela ut hela registret av känslor som nu måste finnas ackumulerade i en liten men en gång levnadsglad man, med en successivt allt längre svit av svek och bedrägerier riktade mot sig av både konkurrerande klaner - och den egna, låt oss säga en aning dysfunktionella familjen.

Vi har de två, sinsemellan helt orelaterade oäktingarna med efternamnet Snow (som alla barn utanför äktenskapet i norra delen av landet Westeros tilldelas rutinmässigt); Jon, den alltmer rakt av heroiske svartklädde medlemmen av de nattliga väktarna vid norra muren. Han har växt till sig karaktärsmässigt och utstrålar mer ledarskapsförmåga än det tidigare ofta närliggande tjurskalliga missnöjet, eller snarare har han lärt sig utnyttja denna tjurskallighet på ett konstruktivt sätt när det bäst behövs. Och nu behövs det. Hans efternamne med förnamnet Ramsay är å andra sidan samma lustfyllde ränksmidare och plågoande som vi redan lärt känna, nu inte bara för den olycklige Theon Greyjoy som redan blivit tämjd på ett (motvilligt sagt) imponerande sätt av Ramsay, utan även för andra som står i vägen för Bolton-klanens ambitioner (ni vet, de där okynniga busarna som ståtar med en flådd man på sitt baner och som var högst delaktiga i den rekordartat chockerande 'Red Wedding'-sekvensen i slutet av tredje säsongen.

På tal om att växa upp är väl Daenerys Targaryen (Emilia Clarke) den enskilda individ som gjort den längsta resan (bokstavligt och bildligt) sedan de första trevande stegen in i Khal Drogos kammare i seriens barndom. Hon fortsätter röra sig på en annan geografisk planhalva än majoriteten av motspelarna, men hennes korståg mot slavstäderna är definitivt inte avslutat och hon tvingas i processen lära sig en del om kombinationen av hastigt uppstådd maktställning, det personliga ansvar det för med sig och vilka beslut man därmed förmodas kunna fatta. Och det fortsätter vara en av de mest fascinerande trådarna att följa.

Systrarna Sansa och Arya Stark möter på grund av sina skilda predikament (och omgivande sällskap) olika typer av utmaningar, som en logisk fortsättning på deras tidigare äventyr. Den yngre Arya alltmer stridsvillig och förhärdad, i ständig rörelse tillsammans med den råbarkade deserterade knekten Sandor Clegane, med vilken hon upprättar en motsägelsefull men absolut intressant relation byggd på växlande proportioner förakt, ilska, realistiska nyttoprinciper och ibland något slags motvillig ömsesidig förståelse. Någonstans är deras resa på väg - men vart? Storasystern Sansa har fått överleva i de fina men kärlekslösa salongerna i huvudstaden under en längre tid, men som bekant befriats från det tvivelaktiga nöjet att bli kung Joffreys brud. Det betyder dock inte slutet på problemen, och hon kommer under sina snabbt skiftande omständigheter att inta en betydligt mer proaktiv attityd än hon mäktat med förut, för att bevaka sina intressen när det ofta gäller att välja mellan pest och kolera, mellan den fiende du känner och den dark horse du inte vet så mycket om. Men det är klart, hon har haft en del effektiva pedagoger i ämnet manipulation omkring sig de senaste åren…

Fler? Ja, som alltid. Det här var ett axplock. Det episka, storskaliga är fortfarande en utmaning att orientera sig i. De flesta avsnitten växlar enligt samma princip som förut mellan flera olika arenor och ciceroner, men ändå med mer urskillning och en mer fungerande rytm än, säg, andra säsongen. Kommer det ett sådant där obligatoriskt avsnitt där allt utspelas på en enda plats? Svar ja. De edsvurna beundrarna vet med detta också ungefär var i säsongen det inträffar. Att det under de sista avsnitten kommer att ske avgörande förändringar hör till konceptet nu, men med tanke på den dramatiska intrigen redan i de inledande avsnitten har det kanske inte samma klimaktiska slagkraft, inte samma chockverkan som det kunde ha haft. Vilket i sig beror främst på att det är så många distinkta händelser med drastiska konsekvenser som ska klämmas in under de här totalt knappt tio TV-timmarna.

Fullkomlig TV-dramatik är svår att hitta, men ”Game of Thrones” är alltjämt uppe på de högre höjderna och lättar inte på trycket. Frågor fortsätter väckas, liksom en del frustrationer över personer och intriger som tycks försvinna snabbt i det allmänna, på gränsen till övermättade flödet, men frågorna i sig visar att det finns mer att hämta. Vi är på väg någonstans, även om ingen, kanske inte ens serieskaparna eller författaren bakom hela idén vet exakt vart. Uppslukande odyssé. Storslagen tragedi.

© Johan Lindahl
2014-06-20

Originaltitel: Game of Thrones - Season 4
USA, 2014
Regi: D.B. Weiss Alex Graves Michelle MacLaren m fl
Med: Peter Dinklage, Lena Headey, Emilia Clarke, Kit Harington, Charles Dance, Natalie Dormer, Jack Gleeson, Sophie Turner, Maisie Williams, Gwendoline Christie, Nikolaj Coster-Waldau, Stephen Dillane, Carice van Houten, Alfie Allen, Isaac Hempstead Wright, Aidan Gillen, Pedro Pascal, Indira Varma, Michiel Huisman, John Bradley, Liam Cunningham, Iain Glen m fl

Genre: Äventyr, Drama, Fantasy, TV-serie
Teman: Game of Thrones

Ingår i följande teman

Sök