Mandela - Vägen till frihet (2013)
Lång men dynamisk modern historieskildring
Nelson M. Ikon mer än människa? Filmen vill i alla fall framhäva båda sidorna. Och berätta om ett extraordinärt levnadsöde som påverkat - ja, till synes hela världen. En liten utmaning, kan man säga. Symboliskt viktiga händelser stoppas regelbundet in i handlingen, samtidigt som vi får en bakgrund till den blivande befrielsehjältens och presidentens patos och personliga engagemang. Som ung advokat ser han orättvisorna genomsyra det sydafrikanska samhället och inser att det inte räcker med att agera utifrån överhetens regler. Han är också en ganska flirtig kvinnotjusare som hinner spräcka ett äktenskap innan han träffar den likaledes engagerade och karismatiska Winnie Madikizela.
Massakern i Sharpeville 1960, där polisen sköt ihjäl 69 demonstranter, verkar ha varit en sådan punkt som fick Mandela och andra aktivister att tvivla på icke-våld som metod och som fick deras organisation ANC att gå under jorden. De kände sig tvingade till omprövning och började använda sabotage som svar på förtrycket, liksom väpnat motstånd när inget annat såg ut att ha någon effekt. Nelson Mandela och flera av hans närmaste medarbetare greps och ställdes inför rätta 1963, följt av livstidsdomar från en domare som genom att inte leverera lagbokens strängaste straff - det vill säga döden - ansåg sig ha visat barmhärtighet och bevis för statens civiliserade karaktär. Vid ankomsten till den nu världsberömda fängelseön Robben Island, välkomnas de enligt filmen av direktörens behärskade men brutalt uppriktiga utlåtande:
- Synd att de inte hängde er. Jag är här för att se till att ni önskar att de hade gjort det…
Väl inne bakom murarna antar straffångarna olika strategier för att hantera helvetet där de förväntas tillbringa resten av livet. Motstånd med små medel. Alltmedan Winnie trakasseras av polisen och blir alltmer hatisk mot systemet och de styrande boerna. Varför är inte så svårt att förstå. Hon brukar numera framställas som den tragiska figuren i dramat, allvarligt ifrågasatt för sina ställningstaganden och handlingar under slutet av apartheid-eran och makens fängelsetid. Filmen undviker inte att inkludera Winnies och hennes anhängares utveckling mot alltmer brutal behandling av misstänkta informatörer för regeringen, medan de omgivande omständigheterna, med ständiga räder från armén in i deras bostadsområden kan utgöra en del av förklaringen.
Kontrasten mellan Nelsons nästan osannolikt försonande inställning efter decennier bakom murarna och hustruns militanta metodik betonas alltmer. Det blir den dramatiska röda tråden och slutsteget i berättelsen vid sidan av det storpolitiska kaos och hela nationens inre turbulens som illustreras. Det är en av filmens styrkor, hur effektivt destruktiva levnadsvillkor förändrar människor, vad långa separationer och konstant yttre tryck kan åstadkomma, liksom hur olika val man kan göra när man är i mitt i elden.
Under 1980-talets process mot förändring i Sydafrika pågick hemliga förhandlingar mellan regeringen och landets mest kände politiske fånge, något som skildrats förut i dokumentärer och filmen ”Endgame”. Det innebar uppenbarligen en svår balansgång för honom, samtidigt som samma regering fortsatte sätta in armén för att hålla nere de växande protesterna, med 100-tals dödsoffer som följd. Med jämna mellanrum klipps även omvärldens reaktioner och manifestationer in i handlingen; som demonstrationer mot apartheid, i soundtracket ackompanjerat av Gil Scott-Herons ”The Revolution Will Not Be Televised”, eller den stora Mandela-galan på Wembley 1988 med flera världsartister på plats. Jo, jag kommer ihåg den. Kanske inte allmänt sett lika legendarisk som Live Aid några år tidigare, men på många sätt ännu mer intressant. Det var ju inte självklart för alla inflytelserika stater i världen att verkligen sätta press på Sydafrikas regering under den här perioden. Exempelvis inte Storbritanniens kabinett under Margaret Thatcher. Eller USA:s under Reagan. Filmen skummar också över våldsvågen mellan anhängare till ANC och Inkatha-rörelsen under övergångsperioden i början av 1990-talet, något som störde utvecklingen mot demokrati och också krävde flera dödsoffer. De djupare orsakerna till den utreds dock inte riktigt i den här storyn, men följs närmare i filmen ”The Hidden War” som kom för några år sedan.
Idris Elba (som hittills gjort sina bästa jobb i serierna ”The Wire” och ”Luther”) genomgår bit för bit en transformation från den unge, arge talesmannen för ett förtryckt folk som testas på alla sätt och åldras (synligt) men också mognar till en symboliskt avgörande person och en sammanhållande kraft när det bäst behövs. Inte särskilt porträttlik egentligen, men det glömmer jag ganska omgående. Naomie Harris (”Skyfall” och filmversionen av ”Miami Vice”) får också göra en genuin resa och efteråt är det svårt att se någon annan som bättre hade passat som Winnie Mandela. Först ung, entusiastisk och solidarisk. Efterhand allt bittrare - begripligt nog - med stora svårigheter att kompromissa och till slut alltmer isolerad. Åtminstone utifrån den vinkel som visas här.
Musiken är en av de beståndsdelar som i en del masscener och monumentalt uppskruvade ögonblick blir för övertydlig, typiskt 'storslagna scener'-orkestrerad och inte så finessrik. Å andra sidan finns flera partier med varierande val av vibrerande, tematiskt tonspråk som bidrar till hela fresken av känslor och det ambitiösa porträttet av ett land i konvulsioner. Och sist men inte minst, U2:s laddade Oscar-kandidat ”No Ordinary Love” som utgångshymn.
”Mandela” är ganska lång. Närmare två och en halv timme. Kanske kunde några passager trimmats hårdare och genomförts med en mer otraditionell attityd. Men i stort är det en dynamisk modern historieskrivning som lyckas få med väldigt mycket. Och tillför den redan existerande floran av filmer om Sydafrika i allmänhet och apartheid i synnerhet en story med fokus på just den troligen mest avgörande enskilda gestalten i denna historia. Som fortsätter…
© Johan Lindahl
2014-05-30
DVD / Blu-ray
BluRay-utgåvan från Scanbox bjuder på bland annat en 'making-of' där producenter, skribenter och flera skådespelare kommenterar filmen och dess tillkomst.- Mandelas liv är en bergochdalbana, säger exempelvis regissören Justin Chadwick, medan Idris Elba poängterar att man inte föresatt sig att skapa en 'lookalike-Mandela' utan, ja, något annat. Han och Naomie Harris berömmer varandra med ord som ”naturkraft” (Elba om Harris) och ”generös, rolig” (Harris om Elba). Det talas överhuvudtaget mycket om relationen mellan Nelson och Winnie och varför den är så viktig för historien. I övrigt finns ett segment om musiken och ljudmixen, ett annat om de visuella effekterna. Och lite annat. Godkänt extrastoff, men inte direkt sensationellt.
Originaltitel: Mandela: Long Walk to Freedom
Storbritannien/Sydafrika, 2013
Regi: Justin Chadwick
Med: Idris Elba, Naomie Harris, Tony Kgoroge, Riaad Moosa, Fana Mokoena, Jamie Bartlett, Deon Lotz, Terry Pheto, Gys de Villiers, Carl Beukes, Atandwa Kani m fl
Genre: Drama, Historia, Politik
Hemmabio: 2014-05-28
Teman: Apartheid Fängelsefilmer
Ingår i följande teman
