Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann (2013)
Succéboken som klev upp på vita duken och blev en typisk svensk komedi
På sin hundraårsdag smiter Allan Karlson ut genom fönstret medan de anställda på hemmet förbereder för festligheter. Med stor prinsesstårta, rentav, trots att de flesta av de andra gamlingarna föredrar gräddtårta. Han köper en biljett till första bästa buss. På stationen anförtros han en väska av en sur gangster och tar den helt sonika med sig. Väskan är full med pengar. Han lär känna en gammal stationsföreståndare i exil från Göteborg och med tiden ett par särlingar till. Samtidigt jagas han av ett spattigt gangstergäng med pilsnerfilmsnamn som 'Hinken' och 'Gäddan' . Man väntar sig bara att Biffen och Bananen ska dyka upp också. Dessa är å sin sida rädda för storgangstern Pim, spelad av typecastade veteranen Alan Ford.
Och så är karusellen i full gång, med en sävlig gubbe i centrum som sett allt och accepterar allt - enligt parollen 'det är som det är och det blir som det blir'. Samtidigt berättas i anekdotiska snuttar de intressantaste delarna av hans långa liv. Ett liv präglat av en kärlek till dynamiten. Han har haft en viktig roll i många stora skeenden, visar det sig. Träffat många mäktiga människor. En hejdundrande skröna är det. Liksom ...
Jag tillhör den lilla sekt som inte har läst boken. Så var det sagt. Jag hade ändå väntat mig något lite mer genialiskt, eller åtminstone snäppet fiffigare. Antal sålda böcker och biobesökare är förstås ingen garant för någotdera, men någonstans i hajpen fick jag en bild av vild idérikedom. Mot de förväntningarna känns det lite glest mellan de inspirerade infallen i "Hundraåringen". Istället för blixtrande kreativitet finns en svärta som välvilligt tolkat är tänkt att locka till mer än skratt. Det ska väl vara lite allmänbildande och provocerande också, det ganska ytliga sättet på vilket atombomber, gulags och tvångssteriliseringar dräller förbi. Ofta känns det dock som om de tagit sig historiskt vatten över huvudet och raljant snuddar vid teman som de egentligen inte är intresserade av. Men Johan Rheborg imponerar som porträttlik Tage Erlander
Och en påkostad Kusturica på svenska, eller tänk kanske snarare en globetrottande Malmros utan värmländska, med en som vanligt skicklig Robert Gustavsson i huvudrollen har trots allt sin charm. Det är ibland stiligt fotat och sminkfolket ska ha en stor eloge. Med 'på svenska' menas för övrigt också en förkärlek för torr snöplighet och ynkliga karaktärer. Det där dämpade som ibland ger en skön särprägel åt svenska komedier. Benny, som har en överdriven törst efter kunskap med 920 högskolepoäng som resultat, är i David Wibergs skepnad en av filmens tillgångar. Ralph Carlssons närmast mentalt frånvarande kommissarie är en annan.
Jag känner som sagt inte bokens hundraåring. I filmen är han en likgiltig gammal stöt som ständigt orsakat död runt sig, bland annat under sin tid som dubbelspion, men inte bryr sig - och gömmer sig bakom sitt mantra 'det blir som det blir'. Det enda skälet att respektera honom är att han har lyckats bli hundra år trots sitt till synes konstanta supande. Kanske är han menad som något slags symbol för 1900-talet, en sociopatisk Forrest Gump. Jag tror dock att de flesta ser honom som en lite vresig men i grunden mysig farbror, kanske behjälpta av att ha läst den där boken.
Som film på egna ben tycker jag att "Hundraåringen" saknar några viktiga komponenter, både i manus, fingertoppskänsla och regi. Ibland hittar man det där sant absurda, men alldeles för ofta känns det tillgjort. Alla filmer är tillgjorda, men det ska inte kännas så. En svag trea känns lagom.
© Anders Lindahl
2014-04-21
Tack till Disney för recensionsexemplar
Originaltitel: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann
Sverige, 2013
Regi: Felix Herngren
Med: Robert Gustavsson, David Wiberg, Johan Rheborg, Ralph Carlsson, Mia Skäringer
Genre: Historia, Komedi
Svensk biopremiär: 2013-12-25
Hemmabio: 2014-04-28
