This Is the End (2013)
Wow. Vart tog världen vägen?
Festen får ett snabbt slut. Plötsligt uppenbarar sig blå strålar från himlen och suger upp flera församlade i grannskapet. Resten får det inte lika roligt. Avgrunder öppnar sig och slukar lika många (om inte fler), påfallande många av dem som samlats för ett prestigeladdat party hemma hos James Franco.
Han, liksom ett dussintal andra Hollywood-profiler, spelar sig själv. Någon version av sig själv. Inte särskilt smickrande - och det är den röda tråden. Här tar grabbarna (mest grabbar som visar sina grabbigaste sidor) heder och ära av sig själva mer än några belackare skulle klara av. Franco är en högdragen diva med försonande osjälviska drag. Seth Rogen är förhållandevis behärskad men ständigt lite lagom påtänd. Om än inte lika stenad som Michael Cera (som dock, spoiler eller inte, avpolletteras ur handlingen på ett ganska tidigt stadium).
Jay Baruchel gillar egentligen ingen annan. Jo, kanske Rogen då. Lagom mycket. Och ingen gillar Danny McBride, som inte ens var bjuden på festen men lyckats planka in på något sätt alldeles innan hela tillvaron kraschar. För att nämna några av de mer betydande rollerna. Eller om de nu är roller… Francos mäktiga megavilla är hans borg, där de överlevande förskansar sig och begrundar Baruchels teori om att den verkliga apokalypsen nu inträffat. De andra tvivlar. Men de kanske aldrig såg ”Left Behind”.
Ja, det här är en absurd komedi, en vild fars och explosiv odyssé som lever högt på självdistans (hoppas jag), existentiella grubblerier (eller är de bara en gimmick?) och diverse smaklösa gags. Det fungerar faktiskt. Om man nu har förmågan att uppskatta och inte minst skratta åt sådant som Monty Python, ”Hot Fuzz”, Kevin Smiths ”Dogma”, eller Ben Stillers ”Tropic Thunder”. Löjligt stora och inte sällan desperata gester, en
roasting i långfilmsformat med insprängda pikar åt respektive stjärnas publika persona, liksom parodier på ”Exorcisten”, nedsablad narcissism och varför inte en dråplig dekonstruktion av hela mansrollen?
Det är för mycket av allting. Absolut. Det är grabbigt - på ett väldigt utpräglat överbetonat sätt. Jag köper det. Men alla andra lär inte göra det.
© Johan Lindahl2014-04-26