Thor: The Dark World (2013)
"Still all muscly and everything"
Marvel är överallt nu. I legoseten och legospelen som tack vare 6-årige sonen är en del av även min kulturella värld numera. I ett roligt dubbelavsnitt av underbara serien Phineas och Ferb. Och i form av en lång svit av påkostade filmer vars kreativa kulmen fortfarande stavas "The Avengers". Men de har varit överraskande trevliga att se, nästan allihop, och första "Thor" var inget undantag.
Då hette regissören Kenneth Branagh. Uppföljaren är regisserad av Alan Taylor, som regisserat ett eller flera avsnitt av ungefärligen alla tv-serier av rang som gjorts sedan sent 90-tal (inklusive "Oz" och "Deadwood") men knappast skaffat sig någon auteurstatus på vägen. Tonen är ungefär densamma, dock. Marvelfilmerna är en franchise, inte några genreböjande experimentverkstäder i nydanande dramaturgi, och den här är på gott och ont typisk - vilket innebär att effekterna är snyggare än du tror att de kommer vara, trots att du räknar kallt med att de kommer vara görhäftiga.
Den här gången står förstås hela universums öde på spel. Jag kan bli lite trött på att Precis Allt måste ligga i vågskålen så fort superhjältar ska få något relevant att ta sig för. Kunde det inte räcka med att rädda Florida? Eller åtminstone en delstat som folk tycker om, typ Maine?
"Den här gången måste de rädda Maine från total undergång. Och delar av Vermont!"
Hur som helst:
Thor (Hemsworth) har fullt upp med att få ordning på de nio världarna, där det har blivit uppror och stökigt. Jane Foster (Portman) har saknat honom i två år. Thors lurige styvbror Loki (den fortfarande utmärkte Tom Hiddleston) sitter i fängelse för sina senaste upptåg men kommer kanske få en chans att friköpa sig. Och tunga motiv att vilja göra det. Forskaren Erik Selvig (Skarsgård) har blivit galen och springer näck vid Stonehenge. Och Janes assistent Darcy är fortfarande väldigt rolig.
Bakgrunden till besvären denna vända är som följer: En gång i tiden segrade Odens far över de mörkerälskande svartalverna och en förfärlig eter gömdes för vad man hoppas var för alltid. Men givetvis dyker den upp igen. Nu. Och tar Janes lekamen i besittning. Tänk er en blandning av "Sagan om ringen" och "Hellboy: the Golden Army" som till stora delar utspelar sig ute i vad som hade varit rymden i ett lite roligare universum så får ni ett hum om känslan.
Jag skulle inte kunna förklara handlingen i mer detalj än så. Åtminstone inte utan att låta väldigt löjlig. Men det är ärligt talat svårt att värja sig mot kanonaden av Grejer Som Händer. Ju grandiost galnare det blir, desto roligare vågar det också bli. Som när Stellan Skarsgård avrundar en viktig dialog med att säga att han borde ta på sig byxor. Eller när Thor undrar var alla skorna kommer ifrån. Det är faktiskt inte så långt ifrån "The Avengers" svårslagna blandning av komik och dynamik när Greenwich och andra delar av London mörsas sönder och samman och fysikens lagar får en rejäl omgång i samma veva. Man får också, ska medges, känslan av att de vräker in en konstant kanonad av kriser och krascher så att man inte ska ägna sig åt dumheter som att fråga 'vad gör de där pinnarna egentligen?' eller 'varför funkade det där, men inte det där andra?'
Allt det där övermyckna har också en annan effekt: att det faktiskt blir svårare att uppskatta effekterna. "Thor"-filmerna är på något svårbeskrivligt sätt både stiliga och bösiga. Man skulle vilja plocka in en grafiker ibland som rensar bort distraktioner och låter det verkligt tjusiga glänsa desto skönare. Eller Tarsem Singh, vars "Immortals" var långt ifrån någon fulländad film men kan tjäna som ett modernt exempel på spektakel med stil.
Med det sagt: "Thor: the Dark World" fortsätter inte bara historien om de tvistande bröderna Thor och Loki utan också Marvels svit av underhållande spektakel.
Men att Malekith spelas av Christopher Eccleston, det missade jag totalt.
© Anders Lindahl2014-03-12
Tack till Disney för recensionsexemplar
DVD / Blu-ray
Missa inte extramaterialet om du råkar ha lagt vantarna på DVD- eller BD-versionen. I alla fall inte kortfilmen "All Hail the King", vars enda existensberättigande här är att den ingår i Marvels universum. Och är jätterolig. Här möter vi Ben Kingsley i sin Mandarin-roll från "Iron Man III" i sitt nya liv i fängelse. En kul och osannolik kortfilm.
Ett par featurettes sätter nya filmen i sitt sammanhang men erbjuder ingen uppsjö av djupare insikter.