I'm Still Here (2010)

Modigt slöseri med tid och talang?

Är det försent att recensera "I'm still here"? Eller är det precis nu det borde ske, när svallvågorna sedan länge lagt sig och huvudpersonen har slutit cirkeln med nya hyllade huvudroller, i bland annat "The Master" och "Her"? Eventuellt är jag bara sen, men whatever ...

Jagar han en ouppnåelig dröm? Jagar han fel dröm? Luras han? På skoj eller som ett storslaget experiment eller statement? Eller har han rätt och slätt blivit knäpp? Oavsett vilket, och om du till äventyrs inte sitter med facit på hand så tänker jag faktiskt inte besvara ovanstående frågor, så är "I'm still here" en magnifik pina att se. Eventuellt på ett riktigt bra sätt ...

På toppen av sin karriär (verkligen, det här är en rejält hyllad snubbe) beslutar sig Joaquin Phoenix för att lägga av med skådespeleriet. Istället tänker han börja rappa. Det var hos David Letterman han släppte bomben och presenterade sin mumlande, skäggige och nästan obehagliga nya persona. Den scenen kommer ganska sent i den här filmen, och får då dubbel ... kraft eller komik, beroende på hur man ser det.

Han vill göra något riktigt och äkta. Och episkt. För Mos Def beskriver han sin tänkta musik som "hip-hop Bohemian Rhapsody". Mos svarar försiktigt att det verkar episkt. Jovars ...

På allvar? Enligt Netflix är det här en komedi eller en mörk komedi. Och det är väl en så bra beskrivning som någon annan genredefinition, men ändå inte ... klockren.

Hans bakgrund hjälper till att så förvirring. Uppvuxen i sekten 'Familjen', med syskon med namn som Rain eller - som avlidne brorsan med lika lovande karriär - River, är han väl en person som mycket väl skulle kunna hitta på lite vad som helst. En annan kändisbrorsa (tillika svåger till Joaquin) står för övrigt också för dokumentationen, den film vi ser: Casey Affleck, visserligen känd i sin egen rätt men fortfarande i skuggan av Ben. Det skulle kunna vara på riktigt, det här.

Men många tvivlar. P. Diddy (fordom känd som Puff Daddy) kan tänka sig att producera, tills en tidning trumpetar ut att det bara är bluff alltihopa, något som Joaquin reagerar kränkt och argt på i filmen. I övrigt ägnar han mycken tid att snorta koks och surfa efter prostituerade på nätet, beställa hem dem och förevisa både sina egna egenheter och sina manliga assistenters privata delar. Han är plufsig och lufsig och ser på alla sätt ut som den föredetting han rimligen inte borde kunna vara. För att citera nämnda David Letterman när Paul Shaffer prövar en ful peruk i ett gammalt avsnitt: de har fått honom att se ut som om han luktar illa.

En intressant sak är hur mycket filmen, eller ens uppfattning av den, präglas av hur sårbar man upplever Joaquin Phoenix. Hela hans framtoning, även när han orättvist skäller ut sina assistenter eller förhäver sig som en nollkolldiva, känns bräcklig - säkert mycket på grund av de roller han har spelat. Det är tragiskt. Det är också lika grovkornigt, utlämnande och pinsamt som "Borat", men man skrattar inte alls lika ofta. Och inte lika hjärtligt, när man väl fnissar till. Riktigt plågsamt är det faktiskt, och man tänker att oavsett vad det här är så är det kanske ett misstag som ingen kommer respektera honom för. Vilket eventuellt gör Joaquin Phoenix till världens modigaste skådis.

Men när han väl träffar en uppfriskande uppriktig Diddy (vissa hade kallat honom krass) så är filmen intressant på ett mer 'normalt' sätt. "Har du pengar till det här?" är väl en motiverad fråga? Ben Stillers stillsamma försök att få honom att ta en roll i "Greenberg" tillhör också kategorin av scener som blir intressanta bara för att vi får se en stjärna i ett något udda sammanhang, som försöker luska ut samma sak som tittaren: vad är det som pågår här?

Hela filmen blir både roligare och mer dramatisk allt eftersom. Det andra mötet med Diddy har flera intressanta aspekter, bland annat att åtminstone den första låten som J.P. spelar upp faktiskt inte är helt usel. James Edward Olmos (!) peptalk om vattendroppar är en annan höjdpunkt - särskilt som Joaquin envisas med att återkomma till metaforen utan att alls ha förstått den. Och det som händer efter det ökända besöket hos Letterman är bra drama i vilken sorts film som helst.

När han väl framför en låt på en fullpackad klubb i Miami känns det åter som om det finns något där. Kvaliteter som han rentav verkar tona ner i framförandet för att inte "förstöra filmen". För den handlar väl om att jaga fel dröm. Eller ...?

© Anders Lindahl
2014-02-23

Originaltitel: I'm Still Here
USA, 2010
Regi: Casey Affleck
Med: Joaquin Phoenix, Antony Langdon, Casey Affleck, Edward James Olmos, Jack Nicholson, Billy Crystal, Danny Glover, mfl.

Genre: Dokumentär

Sök