The Zero Theorem (2013)
Fantasifullt men inte fullständigt färdigt
Terry Gilliam förnekar sig inte. Jo, ibland gör han väl det. Karriärkurvan är lång och brokig. Något med ”The Zero Theorem” känns också en aning ofullständigt. Visionerna finns. Idéerna. De snillrika infallen. Och något som inte hunnit bearbetas färdigt i hastigheten. Gilliam har själv avslöjat att hela projektet genomfördes ganska fort och med budgetbegränsningar. Men den goda nyheten är att det känns... Gilliam. Gilliamskt.
Framtidsvisioner. ”Brazil” var en speciell sådan för nu snart 30 år sedan. Och det är omöjligt att inte associera tillbaka till den. Men ”Zero” är ingen senkommen uppenbar uppföljare. Typerna är delvis desamma, men det här är en ny historia. Med Christoph Waltz i den obestridliga huvudrollen som den svårmodige Qohen Leth, programmerare/nyttig idiot/försökskanin/misantrop. Han har uppdrag från ovan (något allomfattande korporativt maktcentrum) att utforska väldigt viktiga frågor via sin terminal. Kan det rentav handla om svaren på själva existensen? Som han inte orkar ha så stora förhoppningar om. Men ändå. Någonstans finns de där. Förhoppningarna, fåfänga eller inte.
Verkligheten här ser inte fullt så utpräglat futuristisk ut som ”Brazil” åtminstone gjorde när den kom. En del karaktärsdrag i samhället är nästan samtida, med viss varsam uppdatering. Kaos och kommunikationsteknologi om vartannat. Slitna fasader och grälla färger samsas likaså om utrymmet. Skärmar med skiftande reklambudskap. Mitt i allt, en antihjälte som talar om sig själv i vi-form, snarast en eremit som tvingas ta del av det sociala livet utanför sin grotta ibland. Rent bokstavligt håller han till i ett gammalt kloster, konfiskerat och konverterat till en sambandscentral innanför antika kupoler, glas med utsirade dekorationer, krucifix och annat som låter regissören leka med ikonografi och kolliderande visuella intryck.
Med jämna mellanrum tittar Matt Damon in i handlingen i rollen som ett överhuvud, en uppdragsgivare som kanske är verklig eller ett hologram av någon som är verklig. Eller helt igenom virtuell? Sedan nästlar sig en ung attraktiv kvinna in i Qohens liv, men hur verklig är hon? Och på vems initiativ är hon där? Det virtuella och fysiskt påtagliga varvas hela tiden. Vad som är vad kanske inte längre spelar någon avgörande roll i denna sköna nya värld.
Fantasifullt. Inte alltid upplyftande. Kan man sympatisera med den svårtillgänglige huvudpersonen? En excentrisk historia berättad och iscensatt av en filmskapare som också ger ett slags excentriskt intryck. Åtminstone genom sina filmer. Som gäst vid visningen av ”The Zero Theorem” på Göteborgs filmfestival 2014 framträdde hans Pythonska humorbakgrund vid utfrågningen. Han verkar ha en aning distans till sina egna infall och alla havererade projekt mellan de slutförda och i vissa fall hyfsat kommersiellt framgångsrika. Men det är också roligt att han uppenbart inte slagit sig till ro och bara vilar i det mest bekväma nu när han passerat 70-skyltarna på livets vindlande stigar.
En film som det här visar på en fortfarande självständigt tänkande och egensinnig (ett vanligt och nu närmast utslitet adjektiv i sammanhanget) hjärna som tänker ut och kombinerar stimulerande, originella ingredienser. Och som kan identifieras med ett epitet - Gilliamska. Även när helheten har skavanker och några mindre inspirerade partier. Kul!
© Johan Lindahl
2014-02-09
Originaltitel: The Zero Theorem
USA/Rumänien, 2013
Regi: Terry Gilliam
Med: Christoph Waltz, Mélanie Thierry, David Thewlis, Lucas Hedges, Matt Damon, Ben Whishaw, Tilda Swinton, Sanjeev Bhaskar, Peter Stormare
Genre: Romantik, Sci-fi
Hemmabio: 2014-08-06
Teman: GIFF2014
Ingår i följande teman
