Inside Llewyn Davis (2013)
En liten film om fingerfärdighet, frustration och flydda drömmar
Bland alla som vill komma någonstans och göra något speciellt utöver det vanligaste vanliga är det en minoritet som verkligen lyckas. De flesta av oss är mer mediokra. Eller saknar tillräckligt med star quality. Eller något annat vitalt i marknadsföringsväg, exempelvis social kompetens för att kunna gå till historien i högre grad än de övriga 999 promillena. Detta kan vara en tillnyktrande insikt ibland.
Llewyn Davis borde kanske ha kommit dit. Men han kämpar på. Absolut inte obegåvad verkar han som singer-songwriter i det tidiga 1960-talets New York. En gång ena halvan av en duo, vilket fick ett abrupt slut av orsaker som framgår efterhand. Llewyn kan sjunga med kännbar inlevelse, komponera moderna skillingtryck med egna profilgrepp och hantera strängaspelet med en genomsnittlig trubadurs trygga framtränade fingerfärdighet. Men han levererar inte något riktigt lönsamt. Karriären lyfter inte. Egentligen har han kört fast. Sover på andras soffor, strular med andras flickvänner och skaffar sig med jämna mellanrum ovänner på grund av bristande impulskontroll och ovälkomna utlopp för sina ackumulerade frustrationer. Det är tufft.
”Inside Llewyn Davis” är en resa genom ett stycke av hans instabila (eller alltför nedstämt stabila?) existens. En ganska grå vardag. Och finns det ett mål i sikte? Jag avslöjar inte det. Men som alltid i bröderna Coens filmer finns en extrem exakthet i allt, en symmetri och nästan kyligt matematisk uträkning bakom varje moment. Det kan bli distanserande när de inte är på toppen av sin formkurva. Men väldigt imponerande när de är det. Var exakt på kurvan det här landar har jag i en dryg vecka kontemplerat. Deras bästa någonsin? Nej. Bättre än ”Burn After Reading”? Absolut ja.
En loser. Kommer Llewyn alltid att vara det? Och är han någon att bry sig om? Ja, Oscar Isaac går in i rollen med övertygelse och hittar ett tonläge som övervinner den frustration man själv kan känna över att följa en figur med sådan förmåga att röra till det för sig. Ofta är det ett slags dyster komedi i grunden. Slapstickartad, som i den röda tråden med en katt som rymmer och gäckar huvudpersonen; som en metafor för det liv, den karriär han inte lyckas fånga och hålla fast vid. Eller? Ibland mer förtätad atmosfär, där man undrar om en ren katastrof är på väg att göra slut på både plågor och förhoppningar för samme melankoliske protagonist.
Musiken. Den var kanske Coen-brödernas ingång till berättelsen den här gången. Den har ungefär samma integrala roll som i ”O Brother. Where Art Thou” och nu som då är flitige producenten/musikern/med mera T Bone Burnett inblandad i urval, arrangemang och allmänt… ja, ganska mycket, verkar det. Musiken är, som det heter, diegetisk till nästan 100 procent. Drivande. Tillhör handlingen och framförs av rollfigurerna i densamma. En nyckelingrediens. Och den genuina känsla av att vara på plats och ta del av kulturen från en era ett halvsekel tillbaka är kanske det som framförallt lyfter ”Inside Llewyn Davis” när den annars kunde ha blivit alltför introvert och intellektuell mer än emotionell. Med någon tvekan får den fyra russin. För detaljrikedomen. För den typiska Coenska precisionen i hantverket. Och för Isaacs hårda jobb i huvudrollen.
© Johan Lindahl
2014-02-02
Originaltitel: Inside Llewyn Davis
USA/Frankrike, 2013
Regi: Joel Coen Ethan Coen
Med: Oscar Isaac, Carey Mulligan, Justin Timberlake, Ethan Phillips, Robin Bartlett, John Goodman, Garrett Hedlund, Jeanine Serralles, Adam Driver
Genre: Drama, Musikfilm
Svensk biopremiär: 2014-02-07
Hemmabio: 2014-07-02
Teman: GIFF2014
Ingår i följande teman
