Pongo och de 101 dalmatinerna (1961)
15+2+84 dalmatiner!
Inledningen är inte riktigt representativ för filmen. En ungkarl, Roger, och hans ungkarlshund, Pongo, framlever livets okej men inte hejdlöst glada dagar i en liten lya i vad som visar sig vara London (först trodde jag av någon anledning att det var New York). Pongo bestämmer sig för att både han och husse behöver en kvinna - en med rätt utseende, visar det sig i en tämligen ytlig gallringsscen med potential att reta nutida tittare - och ser också till att så sker. Hussen, en misslyckad låtskrivare, ramlar med vovvens ofrivilliga hjälp i vattnet med en söt dam vid namn Anita och tycke uppstår mot alla odds. Och Pongo han får sin Perdita och femton dalmatiner uppstår.
"Femton ...?" utbrister du kanske besviket? "Jag hade blivit garanterad 101!" kanske du förtydligar, djupt och uppriktigt kränkt. Men spring inte till konsumentombudsmannen än. Pongo och Perdita är ju också dalmatiner, ej att förglömma, och resterande 84 hundar kommer tillfogas till samlingen framöver varpå den utlovade summan uppstår. Tror jag. Jag hann inte räkna allihop.
I vad som i mångt och mycket känns som en föregångare till "Bernhard och Bianca" möter vi inte bara 101 dalmatiner utan också en av Disneys mest oförblommerat hemska skurkar: Cruella de Vil. Tydligen är hon gammal klasskamrat och därmed jämnårig med Anita men hon ser tre gånger så gammal ut. Rökningen har väl åldrat henne i förtid, kantänka. Eller ondskan. Hon kör runt i ett makalöst vrålåk, osar ilska och förakt och söker dalmatiner. Massvis. Inte för att gulla med. Hon saknar fortfarande en bunt valpar, men Roger och Anita vägrar sälja sina så hon låter ett par klantiga skurkar stjäla dem och föra dem till ett ensligt gods, där hon lagrar dem inför pälsmakandet. De får i alla fall se på TV...
En bra sak med filmen är att de synnerligt effektivt lyckas göra dalmatinerna till mer än en svartvit virvel av valpar. Att en av dem nästan dör vid födseln skapar direkt engagemang i kullens öde och i en enkel TV-tittar-scen utkristalliserar sig några personligheter. Så mycket mer behövs inte.
En annan bra sak är de rörande och återkommande inslagen av solidaritet djuren emellan. Från hundarnas kommunikationsmedel i form av en "skallkedja" (där några av de inledningsvis ratade jyckarna återkommer) till den katt, häst och hund som tar stort ansvar och stora risker för att försöka rädda den flock av valpar de inser att de har alldeles i närheten.
En tredje bra sak är den utdraget spännande finalen. Inga lättköpta flykter här inte.
Spännande blir det. Och det "lite mindre sagoliknande tecknandet" introduceras inte på bekostnad av stämning. Animationsstilen, som var resultatet av drastiska nedstjärningar hos Disney i kombination med lite tekniskt experimenterande från gamle vapendragaren Ub Iwerks sida, känns faktiskt inte alls som en budgetkompromiss utan som en modernare men livfull look. Walt Disney själv lär ha varit måttligt förtjust när filmen kom men insåg senare dess estetiska värden.
Att sångnumren nästan helt lyser med sin frånvaro, förutom när de faktiskt passar i handlingen eftersom Roger är låtskrivare, ökar på känslan av att man vågar bryta ny mark.
Det finns mycket att gilla här – mer än jag personligen hade väntat mig vid vad som faktiskt var första titten. Det blir inte 101 russin, men väl fyra.
FOTNOTER
Extra bleeding heart liberal-poäng får filmen av mig för att skurkarna inte nödvändigtvis måste tas av daga för att lära sig en läxa.
Att kullens enda rundlagda valp också är en klumpeduns som ofta utsätter dem alla för fara kanske är mindre genomtänkt dock, rent pedagogiskt.
© Anders Lindahl
2014-01-12
Tack till Disney för recensionsexemplar
Originaltitel: 101 Dalmatians
USA, 1961
Regi: Clyde Geronimi Hamilton Luske Wolfgang Reitherman
Genre: Äventyr, Barnfilm
Hemmabio: 2014-01-15
Teman: Disney
Ingår i följande teman
