Guldfeber (1925)

Guld, garv, patetik och ond bråd död

"Det är den här jag kommer bli ihågkommen för", säger Ed Wood med ofrivillig tragikomik i filmen med samma namn. Något liknande, fast mer i form av en förhoppning, lär Charlie Chaplin ha yttrat om "Guldfeber".

Två versioner finns den i, och det är faktiskt den nyare jag sett för att friska upp minnet nog för en recension. Den första, från 1925, är en regelrätt stumfilm medan den senare, släppt 1942, försetts med nyskriven musik och inte minst ett pedagogiskt och något sardoniskt berättarspår (från Charlie själv) som ser till att ingen missar handlingens nyanser. Så hemskt som det låter är det inte, och adderar rentav någon extra komisk poäng ibland. Chaplin passade också på att stuva om lite i klippningen när han ändå var i farten.

Scenerna jag minns från barndomens SVT-visningar - som skoätandet, bröddansen eller den helt magnifika sekvensen när ett hus håller på att falla ner i en avgrund med två förskräckta guldgrävare i - är sig dock lika och inte särskilt beroende av förklarande speakerröst. Och fortfarande väldigt bra, kanske ska tilläggas. Just scenen med det där prekärt balanserade huset, varur våra hjältar otaliga gånger riskerar att ramla till sin död, måste faktiskt vara en de bästa som gjorts.

Handlingen, då:
De komma i massor till det kalla Alaska, guld att leta och sina öden att forma. Bland dem finns Chaplins klassiska luffare som under myckna strapatser möter både en storvuxen lycksökare som råkat på ett riktigt fynd, en efterlyst brottsling och en kvinna för vilken han faller pladask. Georgia Hale, som slog igenom här men sedan inte lyckades anpassa karriären till nymodigheten ljudfilm, spelar Chaplins romantiska intresse - en inledningsvis lekfullt småtyken dam som försörjer sig med sång och dans i den stad som vuxit upp nära de guldrika bergen. Det blir fysisk komik, galna upptåg, ett par riktigt rörande scener och överraskande inslag av ond bråd död.

Han spelade ju sällan några vinnartyper, Chaplin, och luffaren är som vanligt föremål för missaktning och hån, men han håller modet och hoppet uppe på ett inspirerande vis. Scenen där han har förberett för nyårsfest och hoppfullt inväntar sina gäster är klart hjärtknipande. Men hys ingen oro, det kommer ordna sig för alla som förtjänar det. Och vissa som vunnit tittarens avsky får tillfälle till upprättelse innan det är försent.

Slutdomen blir att "Guldfeber" fortfarande är riktigt rolig och engagerande, om man är på rätt humör. Och även dagens småbarn kan skratta gott åt slapsticken, kan jag också rapportera för den skeptiske.

© Anders Lindahl
2014-01-09

Originaltitel: The Gold Rush
USA, 1925
Regi: Charles Chaplin
Med: Charles Chaplin, Mack Swain, Georgia Hale, m.fl.

Genre: Äventyr, Komedi

Sök