Homeland - säsong 3 (2013)
Subtilt och storslaget i ständigt spännande spionhistoria
Motsägelser. Paradoxer. Existensen är full av dem. Bra drama också, oftast. Och ”Homeland” har under tre säsonger skickligt lekt med våra förväntningar och sympatier, manipulerat sin publik och växlat spår på ett häpnadsväckande sätt flera gånger om. Detta utan att framstå som överdrivet flashig eller stiliserad på ett sätt som drar uppmärksamheten från innehållet. Det här handlar om storpolitiskt spel, men också om starka personligheter som vi kunnat ändra uppfattningar om gång efter annan, ibland upprepade tillfällen i samma avsnitt.
Två av dem har verkat vara den självklara kärnan. CIA-agent Carrie Mathison (Claire Danes), den hyperintelligenta karriärspionen med humörsvängningar på grund av den manodepressivitet som ständigt måste hållas i schack. Och Nicholas Brody (Damian Lewis), marinsoldaten som tillbringat flera år som fånge hos terrorister i Irak och sedan själv möjligen förvandlats till en sådan. Vilka hans motivationer har varit och vart hans främsta lojaliteter riktats, det har varit en drivande motor i serien från början. Och allt har inte varit svart och vitt. Har ”Homeland” ett enkelt budskap att sprida till omvärlden? Välj själv vad det är…
I tredje vändan introduceras till att börja med det radikala steget att låta Brody vara frånvarande, någonstans på rymmen efter misstänkt inblandning i bombdådet mot själva CIA under den viktiga ceremoni, med hundratals offer, som avslutade säsong två. Och jag väljer att avslöja att han fortsätter vara osynlig under oväntat långa stycken av säsongen - men han kommer att få betydelse för händelseutvecklingen. Carrie utövar under tiden sina egna efterforskningar, men hamnar samtidigt i onåd hos sina överordnade, inklusive sin mentor och nu tillförordnade chefen över hela underrättelseorganet, Saul Berenson (Mandy Patinkin, som knappast kan ångra att han bytte ut ”Criminal Minds”-giget mot detta). Eller… Ja, vad det än är av vikt som inträffar i de här senaste tolv episoderna är det bättre ju mindre detaljerat man uttrycker sig om det i en vanlig recension. Brist på ren action? Ja, det kan säkert många ha tyckt, frustande och suckande över de ibland till synes planlösa irrfärderna kring familjen Brody och efterdyningarna av faderns offentliga brännmärkning, de interna konflikterna i CIA-korridorerna och Carries avsaknad av vanlig vett och etikett.
Men var det planlöst? Själv upplevde jag en konstant spänning under hösten (när serien sändes i SVT nästan i fas med de amerikanska avsnittspremiärerna) såväl mer subtil och med inriktning på personernas privatliv som mer akut raffel på liv och död när det drog ihop sig till storslagna planer på att skriva om världshistorien. Och, spoiler eller inte, Iran-spåret råkade på ett fascinerande sätt sammanfalla med verkliga pågående förhandlingar och aktioner bakom kulisserna, vilka ledde fram till ett avtal mellan det landet och andra länder (läs: halva den så kallade västvärlden) som länge sneglat nervöst efter eventuella kärnvapenprogram och andra hotfulla tendenser på det gamla persiska imperiets territorium. Man kan börja undra; var det något liknande seriens koncept som inträffade i verkligheten också?
Överhuvudtaget är det en serie som kan få oss att tro att vi förstår något mer om hur människor inom underrättelseverksamhet och på andra ledande positioner egentligen resonerar och agerar, oavsett om det verkligen är en realistisk bild som ges. Och på det sättet har ”Homeland” lyckats i det dramatiska avseendet, om inte annat. Men finns det nu en möjlig fortsättning och vad kommer den i så fall att fokusera på?
© Johan Lindahl2014-02-25