12 Years a Slave (2013)

Intelligent och akut engagerande historieskrivning

Tolv år. I slaveri. Efter att ha levt som en fri man i nordöstra USA kidnappas Mr Solomon Northup och säljs som en av flera andra svarta män och kvinnor på en marknad längre söderut. Året är 1841 och landet fortfarande delat mellan de regioner som praktiserar det regelbundna affärsmässiga användandet av obetald arbetskraft och de områden, främst norr om huvudstaden Washington, som övergett systemet. Inbördeskriget som avgör frågan definitivt har inte utkämpats än. Och ja, det här är en av de där filmerna som rubriceras 'byggd på en sann berättelse'. Northup skrev en bok om sina strapatser, publicerad 1853, strax efter frigivandet. OK, så vi vet något om hur det kommer att sluta, men ”12 Years a Slave” handlar i stort sett uteslutande om de tolv åren i fångenskap. Och de var, som Northup själv uttrycker det i filmen, 'mycket svåra'.

Från stolt och respekterad samhällsmedborgare (det är i alla fall den bilden man får av de korta glimtarna från Solomons liv innan bortrövandet) till en handelsvara, en ägodel. Fallet är hårt, men snabbt får han lära sig av andra olycksbröder att det handlar om att överleva i första hand, och då inte envisas med att hävda sin rätt, att framhärda i att påpeka orättvisan och reta upp överheten, utan att acceptera den nya tilldelade identiteten och helst inte avslöja färdigheter som läs- och skrivkunnighet. Att spela fiol är mer oskyldigt. Precis som för Onkel Tom i den romantiserade, men på sin tid betydelsefulla romanen av Harriet Beecher Stowe, kommer Northup att byta ägare några gånger och med det förändras förhållandena successivt, ibland till det bättre, ibland uppenbart till det sämre. Det finns grader i helvetet. Det systematiska förtrycket är ofta brutalt, men kan ibland vara mer subtilt, svävande och svårt att avläsa. Och framförallt nästan omöjligt att anpassa sig efter.

”12 Years a Slave” är med tanke på ämnet ingen storslagen pamflett på jakt efter ständiga känslomässiga reaktioner. Inte så utstuderat som den kunde ha varit det i alla fall. Ofta är den påfallande lågmäld men ändå likafullt laddad och nästan permanent hotfull. Den relativa långsamheten kan tära på tålamodet hos dem som förväntat sig något mer explosivt. Det var några ur publiken som såg ut att tröttna och i vilket fall lämnade lokalen i förtid under den visning där jag såg filmen. Det är inte i första hand en popcornfilm. Bara för att vara övertydlig.

De som själva lever av och driver sina verksamheter med slavarbetare som en självklar beståndsdel kommer i olika skepnader. De kan vara som Benedict Cumberbatchs ytligt sett civiliserade och behärskade 'southern gentleman' som dock har svårt att stävja missunnsamheten hos en del av sina förmän när de fattar agg mot Northup och söker hämnd för undersåtens utstuderat framprovocerade uppstudsighet. Eller som Michael Fassbenders lynnige, instabile och av allt att döma alkoholiserade bomullsplantageinnehavare med ständiga tvärsvängningar och ett uppenbart dysfunktionellt familjeliv med frun, som vid varje tänkbart tillfälle låter svartsjukan gå ut över den unga slavinnan Patsey, mot vilken husbonden mer än kastar dolska blickar. Hustruns inneboende frustration och eskalerande ilska leder obevekligt fram till rent sadistiska straffsatser.

Just grymma bestraffningar brukar i sammanhanget vara en stapelvara men här överutnyttjas de inte som ett dramaturgiskt grepp utan iscensätts genom återkommande men mer utspridda riktigt starka scener som understryker vad filmen handlar om. Det här med att 'äga' andra människor, och därmed inte betrakta dem som människor fullt ut, dessutom med det omgivande samhällets officiella sanktion. Det är givetvis inte den första dramatiseringen av ämnet, som dock hamnat i fokus det senaste året i flera storfilmer med Oscar-vibrationer. Men också med vitt skilda angreppsmetoder. Jämför det här med Quentin Tarantinos ”Django Unchained” till exempel…

I centrum står Chiwetel Ejiofor som en intelligent, etablerad man med familj och sysselsättning, som plötsligt vaknar upp i en mardröm som inte är en mardröm och måste bestämma sig för hur han ska agera under de nya omänskliga omständigheterna. Ejiofor har tidigare gjort i stort sett lysande insatser i filmer som ”Children of Men” och ”Serenity” för att ta några exempel, men kan väl nu räkna med att bli mer av ett household name att droppa i allehanda filmrelaterade konversationer världen över. Om man tränat på hur hans namn ska uttalas, i alla fall. Själv inbillar jag mig numera ha en hyfsad uppfattning om hur det ska låta. Obönhörligt intryck gör även Lupita Nyong'o som den unga Patsey, skicklig på att plocka bomull men utnyttjad på flera sätt och utan reella möjligheter att på något sätt kunna förändra sin livssituation. Annars är det en ensemble där flera kända ansikten passerar revy och drar sitt strå till stacken, i vissa fall genom strategisk medverkan i några nyckelscener - som Michael K. Williams (Omar i serien ”The Wire”), Paul Giamatti och inte minst medproducenten Brad Pitt.

”12 Years a Slave” är överhuvudtaget en intelligent, påträngande film som inte tar de lättaste vägarna ut och bör kunna ha en mer långtgående inverkan, än bara den omedelbara upplevelsen av att ha sett en historia som inte i första hand är underhållande, men absolut akut engagerande.

© Johan Lindahl
2013-12-22

Originaltitel: 12 Years a Slave
USA/Storbritannien, 2013
Regi: Steve McQueen
Med: Chiwetel Ejiofor, Benedict Cumberbatch, Michael Fassbender, Sarah Paulson, Lupita Nyong'o, Adepero Oduye, Paul Dano, Alfre Woodard, Garret Dillahunt, Quvenzhané Wallis, Kelsey Scott, Taran Killam, Scoot McNairy, Brad Pitt

Genre: Drama, Historia
Svensk biopremiär: 2013-12-20
Teman: Oscar för bästa film

Ingår i följande teman

Sök