Vikings: Säsong 1 (2013)

Goda förutsättningar, halvdant resultat

Vikingar! Intressanta grejer! Historiker brukar ju tävla i att Omvärdera dem och framhäver gärna deras skeppsbyggarkonst och de handelsnätverk som de var inblandade i för att nyansera bilden, men det går inte att komma ifrån att de gjorde sig berömda för att plundra och döda. Och förändrade historiens gång både på kontinenten och, främst, de brittiska öarna i förbifarten. 'Svenska' vikingars äventyr i öst ska vi ju bara inte tala om. Framförallt för att inte göra oss ovänner med ryska historiker, men också för att huvudpersonerna här tar sitt avstamp ifrån nuvarande Norge. Tror jag. Det är lite väl mycket fjordar för att vara Danmark, i alla fall.

Potentiellt spännande stoff alltså. Är detta rentav ett tjänligt tidsfördriv i väntan på nästa säsong av "Game of Thrones"? Ungefär så gissar jag att ganska många funderar. För dem kan jag nämna direkt att "Vikings" är betydligt mer återhållsam än HBO:s eller för den delen Starz eskapistiska blodbad. Mindre naket (nästan inget) och en mindre förtjusning i att detaljgranska våldets konsekvenser. Vad värre är: karaktärerna är mindre färgstarka och dialogen likaså, nödgas jag också meddela.

Är det då i alla fall en Historisk serie (producerad som den är för kanalen History)? undrar kanske de få läsare som vid det här laget inte redan skyndat vidare. Ja, det beror väl lite på hur man ser det. Oavsett vilken Ragnar Lodbrok som stått modell för huvudpersonen (det finns olika skrönor) så har man inte bemödat sig om att följa de få källor som finns. Han är ett misch-masch, där en del av mischet är rena dramaturgiska konventioner snarare än någon känd historisk källa.

Må så vara, man kan väl få brodera ut sin huvudperson lite ... Men här finns annat att fundera över, om serien har någon som helst bildningsambition, vilket man väl kan få förmoda. Var verkligen inte nordborna säkra på att England ens fanns förrän denne Ragnar visade vägen? Här presenterar han sig för tittarna genom att Columbus-likt föra några djärva krigare över okända vatten och iscensätta den berömda räden mot klostret vid Lindisfarne - en händelse som brukar betraktas som startskottet för nordbornas nya karriär. Dramatiskt korrekt, om än klyschigt, men knappast historiskt. Vikingasamhället anses också ha varit mer jämlikt än vad det skildras här.

Det finns, oavsett graden av historiemässighet, ganska lite som ger "Vikings" någon som helst särprägel, frånsett möjligen huvudpersonen Ragnar (Fimmel). Svårigheten i att sätta fingret på vad han är för en typ blir faktiskt ett slags karaktärsdrag. Det finns drag av Sons of Anarchy-Jax i hans ständiga nästanleende och oräddhet, men det finns också inslag som oväntat nog påminner om Joaquin Phoenix hela uppenbarelse i "I'm still here". Han har en sköldmö till fru, en dotter utan märkbara personlighetsdrag och en ganska bister son som längtar efter att också få ge sig ut och kriga. Han är både bonde och krigare, såsom vikingarna tenderade att vara.

Och här ändrar han alltså historiens gång genom att med en handfull krigare hitta England, med hjälp av ett par nya teknologiska påfund och den märklige båtbyggaren Flokis (Gustaf Skarsgård) senaste mästerverk. Närmare bestämt hittar han kungariket Northumbria, som styrs av en flottig och ocharmig kung.

Plundring vidtar. En klurig sak i en vikingaserie är att hitta en attityd till deras beryktade brutalitet. Det blir ju fånigt att skönmåla, men samtidigt vill väl tittaren kunna få någon som helst respekt för huvudpersonerna. Här har de faktiskt inte överansträngt sig för att mildra fakta i målet. Utan större känsloyttringar stampar och hugger de ihjäl försvarslösa munkar. När de vid återkomsten till öarna finner att alla männen lämnat sina vapen utanför kyrkan ler de belåtet. Nog för att de vill dö i strid och komma till Valhalla, ett tema som besöks nästan tröttsamt ofta, men i vissa sammanhang är de rent ut sagt fega. Vid en viktig envig däremot, ser båda kombatanterna till att hålla oddsen jämna. Graden av mod är uppenbarligen situationsbaserad. Nordbornas förkärlek för människooffer sätter de dock en märkligt välvillig vinkel på. Alla som offras går nämligen villigt till sitt öde. Här släpas ingen skrikande till sin död, nej med en fridsamhet som inte kännetecknat något i deras vanliga liv bjussar de storsint på sina liv. Det är nog menat att bli starkt och rentav vackert men blir faktiskt också lite konstigt.

Ragnar själv verkar inte känna något större behov av att kapa huvuden för skojs skull men han protesterar knappast när hans kollegor utan varken pardon eller egentligt raseri slaktar de försvarslösa munkarna. Själv väljer han att "spara en", vilket visar sig användbart. Athelstan har faktiskt varit i kontakt med nordmännen förut under en icke närmare specificerad missionsresa och där lärt sig tugget. Kanske är det hans bildning eller hans harmlösa uppsyn, i vilket fall som helst får han snart förtroendeuppdrag i det Lodbrokska hemmet. Och erbjudande om att göra det äkta paret sällskap i sängen, vilket han principfast och förläget tackar nej till. I Athelstans vistelse bland hedningarna finns det ingredienser till ett fascinerande inre och yttre drama, men tyvärr får vi sällan någon sportslig chans att gissa oss till vad som försiggår i hans huvud.

Lokale härskaren, spelad av Gabriel Byrne på sparlåga, ser till att skörda frukterna av Ragnars vedermödor men frågan är hur länge den oförvägne långresenenären nöjer sig med att vara underlydande. Han har ju helt klart potential. Här har vi konfliktstoff som i alla fall används lite bättre.

Floki är en lång, svängande, mysko halvnarr med stunder av orädd ilska. Jag har ingen aning om vad jag egentligen tycker om karaktären, utöver att Gustaf tenderar att överdriva det konstiga kroppsspråket. Utöver Skarsgård representeras Sverige av Fever Ray (musik) och Johan Renck (regi på de tre första avsnitten). Den ende svenska karaktären (om man kan prata om svenskar på den här tiden) är länge en rödbrusig, oskön karl som får gifta sig med jarlens dotter. Han är uppenbarligen viktig, men har rest dit ensam. Uppenbarligen ... Lite senare far hela gänget dock till templet i Uppsala, som har designats som en stavkyrka för att ytterligare reta historikerna och flyttats till ett dramatiskt sagolandskap för att ge en snygg introduktionsbild. Sådana märkligheter åsido är detta avsnitt det intressantaste i en första säsong som sedan samlar fart inför nästa genom att etablera konflikt mellan götar och svear, vilken givetvis Ragnar och hans hittills i recensionen onämnde men ganska viktige broder Rollo kommer bli inblandade i.

Det är ingen jättebra serie det här. Michael Hirst, som har skrivit kvalitetsfilmer som "Elizabeth" men huvudsakligen sysslar med historiska såpor som "The Borgias" och "The Tudors", verkar inte ha någon tydlig idé om vad han vill med sin serie eller majoriteten av sina karaktärer. Dialogen är oftast extremt rättfram - barnsligt enkel rentav. Det är dunkelt, inte hysterisk påkostat och sällan hejdundrande engagerande. Löjligheter - som när den engelske kungen kastar en feg riddare i en för ändamålet konstruerad brunn full med ormar - blandas med en del ganska tunga grejer - som en senkommen pestepidemi. Bitvis är det bra, ofta nästan tamt. I stridsscenerna har du sett varenda fint och vinkel förr, men snyggare. Den brutna engelskan förbättrar knappast upplevelsen. Det här stilgreppet funkar egentligen aldrig, så man undrar varför de envisas.

Med lite tur och god vilja kanske de framöver kan slå bättre mynt av sitt förvaltade pund, för att mynta ett nytt och ganska dåligt uttryck. Men det finns inga garantier.

© Anders Lindahl
2013-12-21

Originaltitel: Vikings: Season 1
Irland / Kanada, 2013
Regi: Johan Renck Ciarán Donnelly Ken Girotti
Med: Travis Fimmel, Gabriel Byrne, Clive Standen, Katheryn Winnick, Jessalyn Gilsig, Gustaf Skarsgård, George Blagden

Genre: Äventyr, Historia, TV-serie

Sök