Julia (1977)
Eventuellt halvsann halvspänning
Elakt uttryck är elvafaldigt oscarnominerade "Julia" en ganska spartansk händelsekedja utdragen till en långfilm. Men det finns skäl att inte uttrycka sig elakt. Ett skäl är förstås det fina skådespeleriet från bland andra Jane Fonda, Jason Robards och (i titelrollen) Vanessa Redgrave. Ett annat är den där oefterhärmliga sjuttiotalsstämningen som filmen genomsyras av. Och så är det onekligen spännande när vår huvudperson gör en avstickare till Nazityskland på 30-talet för att hjälpa en gammal vän. En lång spänd tågresa utgör huvudnumret där andra filmer hade insisterat på mer dramatiska händelser och det räcker (nästan) gott så.
Men det tar ett bra tag innan vi når dit. Först ska vi lära känna Lillian (Fonda) som i ungdomsåren blir vän med den oefterlikneliga Julia. Att det rör sig om en platonisk (eller inte, tittaren får inte alla kort på hand) kärlekshistoria är förstås en del av historien - berättad bitvis med softfilter och ömt lekfulla dialoger. Lite corny, men det är som sagt en sjuttiotalsfilm. Lillians försök att, boende med deckarförfattaren Dashiell Hammett i en mysig villa vid en höstligt övergiven strand, skriva sin första pjäs erbjuds generöst med speltid och har sevärda inslag.
Lika episodiskt, med flashbacks eller korta scener, som bakgrunden berättas, lika tålmodigt berättas det nämnda händelseförloppet där Lillian kontaktas under en resa i Europa och anförtros ett mystiskt uppdrag av en främling. Hon antar med viss tvekan förtroendet och kommer under resans gång vid flera tillfällen behöva luska ut vem hon kan lita på. Pengar ska i korthet in i Tyskland för att hjälpa judar och politiskt utsatta att fly landet. Att hon själv är jude gör förstås resan dubbelt riskfylld. Hur ska det gå? Och kommer hon träffa sin kära Julia i Berlin?
En del av den politiskt engagerade och fortfarande kontroversiella manusförfattaren Lillian Hellmans biografi ligger till grund för den alltså förment sanna historien. Men redan inledningen på filmen talar om minnets begränsningar, som för att antyda att allt kanske inte riktigt är sant som man blickar tillbaka på. Hennes memoarer har av någon beskrivits som "hennes liv, så som hon önskar att det hade varit".
Att nysta i Hellman och hennes relation till sanningen är nästan intressantare än att se filmen, ärligt talat. Regissör Zinneman (mest vördad bland cineaster för västernklassikern "High Noon") uttryckte senare sin övertygelse om att hon var en bluffmakare, men 'en väldigt skicklig författare'). Vem Julia är, om hon skulle vara en verklig person, har det också rått en del kontrovers om. Jag låtsas inte ha tillgång till svaret.
Som en sista fotnot kan nämnas att Meryl Streep här presenterade sig på vita duken för första gången, i en liten och ganska osympatisk roll. Även Lambert Wilson (the Merovingian i de två sista Matrix-filmerna) gjorde sin debut här.
© Anders Lindahl
2013-11-09
Originaltitel: Julia
USA, 1977
Regi: Fred Zinneman
Med: Vanessa Redgrave, Jane Fonda, Jason Robards, Maximilian Schell, Hal Holbrook
Genre: Drama
Hemmabio: 2013-11-06
