Jag minns min gröna dal (1941)
Svartvitt men färgstarkt om grön dal
Även den här älskade familjefilmen har lyckats irritera en del, inte minst på grund av att den fick en Oscar för Bästa film samma år som "Citizen Kane" inte fick det. Sentimental kan den ibland avfärdas som. Och det är inget tvekan om att ett nostalgiskt skimmer av sällan skådad glans ligger över inledningen, när den lilla walesiska dalen fortfarande är nästan helt grön (filmen är i svartvitt, så exakt hur grön den är kan man bara gissa) och slagget från gruvan som håller hela byn sysselsatt bara har svärtat ner kanterna, så att säga. De bokstavligen sjunger på vägen hem, de sotsvärtade arbetare som i en ström ringlar nerför den pittoreska huvudgatan. Tiden är början av 1900-talet.
I centrum för handlingen står familjen Morgan. Deras historia berättas med vuxen berättarröst av familjens yngste son Huw, vilken som ung spelas av Roddy McDowall, ganska lätt igenkännlig även som 12-åring (nyss anländ från England, där han redan hade hunnit med några filmroller). Huw, vars namn helt enkelt uttalas som 'Hugh', är en tämligen präktig grabb vars svar ofta är "Indeed I will". De vuxna bröderna bor inledningsvis också hemma i det vackra och ganska stora huset, där "fadern är huvudet och modern är hjärtat". Husets enda dotter (O'Hara) fattar snabbt tycke för nyinflyttade prästen (Walter Pidgeon). Denne blir en vän till hela samhället och familjen, taktfull men med kloka ord till hands när så behövs, fostrande men också jordnära.
Det börjar som sagt idylliskt, men stämningen skiftar snabbt mot det mörkare när grannbyn får gott om arbetslösa och det finns möjlighet för ledningen att sänka gruvarbetarnas löner. Pappan motsätter sig facklig verksamhet och blir något av en paria när en lång och tung strejk tar sin början. Och som en kontrast till de synnerligen tidstypiska könsrollerna vågar sig mor i huset ut till ett vintrigt fackmöte för att skälla ut de församlade mannarna för hur de behandlat hennes make, och lovar rentav av med sina egna händer döda den som till äventyrs skulle skada honom. Inte bara mild och foglig, den här damen. I samma veva förfryser lille Huw benen, men får i alla fall sin första egna bok för att fördriva den långa återhämtningstiden: Skattkammarön. En succéroman av Richard Lewellyn låg även till grund för filmen, tar jag tillfället i akt att berätta.
Stunder av motgång och ljus följer sedan på varandra. Till de ljusare hör en ganska magnifik förbrödningsscen där hela byn liksom blir vänner igen, med sång och allt (det framkommer något senare att byn har en manskör känd nog att väcka självaste drottningens intresse). I portioner far flera av bröderna till Amerikat. Huws möte med skolans värld blir traumatiskt, men hans bröder och två lokala kufar vet hur illa bemötande ska bemötas - med våld, förstås. Ett arrangerat äktenskap leder även till dotterns sorti. Och gruvans närhet ger förstås möjlighet till tragedi. På tal om gruvan, det är dit som grabben vill när han pluggat klart. Far fogar sig inför hans beslut och ger sig sedan resolut ut för att 'supa sig full'.
Tonen är väldigt amerikansk, det walesiska temat till trots, men också relativt balanserad och nyanserad när den tar sig an politik och religion. En kyrkans man (skildrad på ett sätt som inte lämnar något tvivel om hur lite man förväntas gilla honom) avfärdar facket som ett otyg, medans fader Gruffydd snarare uppmuntrar till att de sluter sig samman, bara de månar om att inte missbruka den makt det kan ge. När han talar om vikten av bön tillägger han också att inte menar att "mumla och ropa och vältra sig i religion". Mor i huset räds inte att yppa sin åsikt när hon anser att Herren tagit lite för mycket. Om filmen kan kännas synnerligen from med moderna, svenska ögon så uppfattades den säkert som tämligen modern av många på sin tid. En flicka som hamnat 'i svårigheter' skälls ut inför hela församlingen och bara fröken Morgan vågar ta hennes parti, men mot slutet är det hela församlingen som får stå måltavla för en välformulerad nedsabling.
Filmen berättas genom en räcka magnifikt fotade svartvita scener som när som helst kan frysas till en stillbild som Ansel Adams hade varit nöjd med. McDowalls karaktär, och hans tolkning av den, växer stadigt - vilket man dock inte kan säga om honom rent fysiskt. Att Huw inte blir en tum längre under åren som går är onekligen lite konstigt, men det hade väl blivit ännu konstigare att sätta honom på styltor.
Att filmen är inspelad i Malibu - eftersom andra världskriget omöjliggjorde inspelning på plats i Wales - är knappast uppenbart. Kulissbyggarna har gjort ett hyfsat jobb här, minst sagt. Det finns mycket att beundra i "Jag minns min gröna dal" och trots det episodiska berättandet, där flera scener hade mått bra av lite mer information, är den rörande och fin. En oavslutad kärleksaffär leder handlingen till mål där den krockar eller kompletteras med en katastrof. Så dags känns det inte särskilt konstigt alls att den skopade hem sex Oscar. Och "Citizen Kane" får ju ständigt och jämt sina tröstpris, genom återkommande topplaceringar på filmhistoriska bästalistor ...
(Och John Ford, som kom in ganska sent i planeringen men då gav filmen sitt allt, lär faktiskt ha utnämnt den till sin personliga favorit.)
© Anders Lindahl
2013-10-27
DVD / Blu-ray
Fox nordiska BD-utgåva från okt 2013 hittas under det engelska originalnamnet. Här finns det kommentarsspår med skådespelerskan Anna Lee Nathan (filmens Bron) och en filmhistoriker vid namn Joseph McBride. Han levererar drösvis med intressant info, inte nödvändigtvis apropå något som syns i bild, medans hon - nu åldrad, förstås - inflikar minnen från själva inspelningen. Här finns också en slags making-of i form av ett avsnitt ur serien "Hollywood Backstories". Och så en trailer av den riktigt gamla skolan.
Originaltitel: How Green Was My Valley
USA, 1941
Regi: John Ford
Med: Roddy McDowall, Anna Lee, Donald Crisp, Walter Pidgeon, Maureen O'Hara, Sara Allgood
Genre: Drama
Hemmabio: 2013-10-16
Teman: Oscar för bästa film
Ingår i följande teman
