Byzantium (2012)
Diskbänksrealism och dramatiska dilemman för två odöda damer
- Don't.
- I won't.
De har hemligheter. Clara och Ella. De utger sig för att vara systrar. Men… Lager efter lager lättas av regissör Neil Jordan, som en gång i forntiden (det vill säga knappt 20 år sedan) skapade en av de fortfarande mest vördade vampyrfilmerna. Den där med Tom Cruise och Brad Pitt som bittra blodsugare i New Orleans och annorstädes, ni vet.
Men… Det här är annorlunda i en del avseenden. Inte chockerande olikt, men berättelsen står definitivt på egna ben och dessutom skiljer den sig från det mesta av allt vampyrianskt som etern flödar över av just nu. Det är ofta en stillsamt romantisk historia med ett stämningsläge i linje med ”Never Let Me Go” (som ju också handlar om mörka hemligheter i någon mån). Men det skenbara lugnet avbryts av dramatiska pulshöjande drabbningar och de i genren ofrånkomliga blodsutgjutelserna. Men… Det är nog inte de som är huvudsaken.
Clara och Ella är olika, men har en gemensam historia som rullas upp styckevis medan ramhandlingen tar plats i en småstad vid en vindpinad kuststräcka någonstans på de brittiska öarna. Dit har de två flytt, till senaste anhalten på en cirka 200-årig resa. Där möter de också människor som riskerar upptäcka deras hemlighet och rumstera om i deras tillvaro än en gång. Vad är de på flykt ifrån? Förutom mänskliga makter? Jo, det finns andra också.
Spoiler alert: vampyrsläktet är inte alltid överens inbördes. De är trots allt ganska mänskliga.
Men spänningen ökar och den introverta Ella har svårt att behärska sina impulser att dela de innersta våndorna med någon utomstående, medan den utåtriktade Clara ser till att de kan försörja sig, bland annat genom prostitution i mer eller mindre organiserade former. Miljöerna i filmen är omväxlande sjaskiga, regnvått vardagliga och högst oglamourösa - när de inte är storslaget mytiska och ödesmättade, ibland i något slags viktorianska omgivningar way back when.
För mig krävs en startsträcka den här gången för att verkligen dras in i Jordans värld, men när det väl händer är det svårt att att släppa den. Visuella extravaganser kontrasterar mot en närmast diskbänksrealistisk tristess och till slut är ”Byzantium” framförallt en gripande och påfallande mörk saga om frigörelse och kanske till och med att sanningen gör dig fri. Även om du inte kan dela den med alla.
© Johan Lindahl2013-11-06