The Mission (1986)

Tydligt, melodramatiskt och gripande om maktmissbruk

- Vi måste arbeta i världen. Världen är så här.
- Nej. Så har vi gjort världen. Så har jag gjort den.

En sak brukar de flesta vara överens om när det gäller "The Mission". Den är snyggt filmad (fotografen Chris Menges fick en Oscar för bedriften). Majestätiskt vacker, med svindlande naturscenerier, starka kontraster och en rik, flödande färgskala. Ja, ja, det är halvvägs till himlen redan där. Musiken av Ennio Morricone brukar väcka samma odelade beundran. Temat är kanske det vackraste som någonsin skrivits för vita duken, i mina öron.

Men sedan går meningarna isär. Övertydligt, förutsägbart och sentimentalt eller en gripande berättelse om maktmissbruk och offervilja?

Jag lutar åt det senare, eller mer än så. Jag har alltid fallit för den obevekliga konsekvensen och tyngden i katastrofen man vet ska komma. Av detta förstår ni att att jag sett filmen fler gånger än en - och att jag borde lägga in åtminstone en halv SPOILERVARNING redan här.

Det är tydligt - visst. Melodramatiskt? Oerhört. De onda vinner, ytligt sett, och de goda offras utan pardon. Men ingen behöver sväva i tvivelsmål om vilken sida filmen ställer sig på. Makten har inte rätten på sin sida. Det finns en nyckelreplik, uttalad av jesuitpatern Gabriel (Jeremy Irons) i ett kritiskt läge:
- If might is right, love has no place in the world. And maybe so, but I don't have the strength to live in a world like that.
(Ursäkta om jag hoppar över översättningen. Den har en bättre klang på engelska, tycker jag av någon anledning.)

Så dags står bröderna i hans orden inför ett svårt dilemma. Deras missionsstation måste utrymmas. Allt arbete de lagt ner i djungeln bland guaraní-indianerna omintetgörs. Orsaken är politisk. Spanjorer och portugiser förhandlar om kontrollen över de koloniserade områdena och katolska kyrkan med dess missionerande ordnar tvingas till eftergifter för att hålla sig väl med de världsliga härskarna och behålla sin egen maktbas. Det handlar om hela kyrkans överlevnad, förklarar påvens sändebud (Ray McAnally) som har svåra beslut att fatta. Han är inte huvudpersonen men det är han som speglar vankelmodet och ambivalensen mellan realpolitiska överväganden, rimliga kompromisser och rationalitet i det stora perspektivet - gentemot de ideal man en gång hade och fortfarande säger sig vilja försvara. Men hur han än väljer ser det ut att bli en förlust.

Jesuitbröderna å sin sida står för den levande idealismen. I filmens första storslagna sekvens kastas Gabriels föregångare utför ett vattenfall sedan han uppenbarligen misslyckats med att vinna indianernas förtroende. Gabriel tar sig sedan plågsamt sakta uppför den branta bergväggen och lyckas - med hjälp av musikens magi - etablera kontakten i stället. Men i djungeln finns hot av andra slag som förklarar guaranís misstänksamhet mot blekhyade besökare. Slavjägaren Mendoza (Robert De Niro) fångar dem och säljer till hugade spekulanter. Men när han i svartsjukt vredesmod dödar sin bror i en duell förändras hans liv. Efter en stark, utdragen skildring av bokstavlig botgöring som man kan diskutera ur flera vinklar, blir han själv en av filmens Jesuit Jungle Brothers.

Filmen utspelas under 1700-talet i gränstrakterna mellan dagens Paraguay och Brasilien. Där drog en gång spanska och portugisiska kronan sina streck mellan respektive protektorat, de exploateringsvänliga regionerna med till synes oändliga resurser att roffa åt sig av. Och naturligtvis blir filmen delvis en historielektion. Det kan verka nitiskt och litterärt lagiskt av regissör Roland Joffé. Repliker fyller ofta funktionen både att föra handlingen framåt och att förmedla ett 'statement', understryka det universella i skeendet. Historien skrivs av segrarna, brukar det sägas. I alla fall till att börja med. Alternativa versioner kommer eventuellt fram i ljuset först långt senare, i efterklokhetens effektivt avslöjande sken. Men redan när de tidiga konkvistadorerna slog sig fram på kontinenten de nyss 'upptäckt' fanns uttalade försvarare av urbefolkningens rättigheter, som till exempel munken Bartolomé de las Casas.

En del av tankekornen här är rent teologiska. När föreståndaren för en av de stationer som byggts upp berättar för påvens kurir att man lever i egendomsgemenskap och delar allt, kommenterar den senare:
- Ah, det finns en radikal fransk grupp som predikar den doktrinen.
- Ers höghet. Det var de första kristnas doktrin, svarar föreståndaren.

En berättelse av det här slaget, med sina markeringar av felsteg i det förgångna, gör bäst i att tala till nutiden för att ha ett riktigt värde. Och det gör "The Mission". Om inte annat just genom fader Gabriels ifrågasättande av maktens anspråk. Om den som kan driva igenom sin vilja automatiskt har rätt, vad har då humanismen, hänsynen och det likställda människovärdet för utrymme?

"The Mission" är inte felfri och kan tyckas alldeles för traditionell och tillrättalagd i sin struktur. men för mig fungerar den som en allegori, väckarklocka och indignationskatalysator. För när den strid som avslutar filmen rasar och alla gör sina val är det svårt att bara resonera och reagera intellektuellt. "Fitzcarraldo" ger samma ståtliga visioner av djungeln och dess krafter på ett mer fysiskt anspännade sätt. Där svettas man nästan själv, medan "The Mission" talar till känslorna mer ogenerat och kan jämföras med den omdiskuterade och mer ojämna "Heaven's Gate" i sin uppbyggnad.

Roland Joffé hade året före gjort den minst lika omtumlande "Dödens fält", om de röda khmerernas framfart i Kambodja, men verkar sedan haft en lång formsvacka. Bland annat gjorde han sig skyldig till det pompösa magplasket "Passionens pris", vars inledning mer eller mindre parasiterar på öppningen i The Mission utan att komma i närheten av samma effekt.

Budskapsfilmer är ofta lätta att göra ner och döma ut som propaganda med svagt konstnärligt värde. Men "The Mission" och filmer i samma anda kan också vara en motiverad motvikt till den nihilism och det mer sarkastiska betraktandet som ibland klassas som mer högtstående skapande. Jo, jag kan också uppskatta Peter Greenaway et al i portioner. Men en rejäl moralkaka i Dickens efterföljd bör också ha sin plats i solen med jämna mellanrum.

Detalj:
Liam Neeson hade ännu inte uppnått "Schindler's list"-status utan får finna sig i en liten roll som jesuitbroder under Gabriels befäl. Han får inte prata särskilt mycket, men däremot paddla en hel del.

Detalj 2:
En annan mindre roll i filmen besätts (eh..fel ordval i sammanhanget...) av Daniel Berrigan, en av två radikala jesuitbröder som genom diverse civil olydnad besvärat amerikanska myndigheter i åratal. Brodern Philip avled nyligen.

© Johan Lindahl
2003-03-29

Originaltitel: The Mission
Storbritannien, 1986
Regi: Roland Joffé
Med: Robert De Niro, Jeremy Irons, Ray McAnally , Aidan Quinn, Cherie Lunghi, Ronald Pickup, Chuck Low, Liam Neeson, Bercelio Moya, Asuncion Ontiveros

Genre: Drama, Historia, Religion/filosofi
Teman: Livet i djungeln

Ingår i följande teman

Sök