Den lilla sjöjungfrun (1989)

Havet är djupt och ganska ytligt

'När ska dom kyssas eller?'
Något oväntad fråga från familjens femåring, vars idévärld mest upptas av dinosaurier, Ninjago och ödlor. Men det måste ju betyda att filmen lyckats.

Den efterfrågade kyssen, från en äkta prins förstås, är viktig emedan den kan permanenta titelns lilla sjöjungfrus människostadium. Att hon har ben, kort och gott. Utan kyss blir hon slav hos den häxa som trollat fram benen. Insatserna är höga i vad som signalerade något av en revival för Disney, som inte hade upplevt några större konstnärliga eller ekonomiska framgångar på länge. Rent konstnärligt kanske "Skönheten och odjuret" var en viktigare vändpunkt, men det här var åtminstone en lyckad start på renässansen.

Disneys Renässans innebar, liksom den riktiga sådana, att man blickade bakåt mot det klassiska. Kända sagor återskapades och karaktärerna var inte nödvändigtvis nydanande. Det var väl först i "Aladdin" som de tillät sig att vara lika kreativa som sagomysiga. Att sjöjungfrun Ariel är en individualist som presenteras i sin frånvaro (hon skippar sjöfolkets cabaret-uppsättning för att utforska ett skeppsvrak) ger dem kanske lite mån att sedan göra henne till stum, hårsvängande förförerska, den kanske minst pk-iga roll en karaktär kan få. Prinsen är å andra sidan, liksom Askunge-diton, mer eller mindre befriad från personlighet så det kanske jämnar ut sig.

Musiken är inte oväntat viktigare än karaktärernas psykologiska nyanser. Calypsonumret 'Havet är djupt' (Under the Sea) är en rätt lam liten bagatell med en irriterande förmåga att sätta sig på hjärnan. Den instrumentala musiken är riktigt bra. Här inledde Alan Menken ett långvarigt kneg för Disney som har resulterat i en imponerande svit av Oscar-statyetter. Själva filmen präglas av abrupta hopp mellan olika stämningar. Bläckfiskhäxan Ursulas övertalning påminner om rättegångsscenen i "The Wall". Hennes skräckinjagande 'trädgård' full av förkrympta, förvridna fångar är som något från ... ja, en saga. En riktigt mörk en. Kockens makabra sång och jakt på krabban är å andra sidan brutal slapstick.

Finalen är dramatisk, föreskuggande Jafars korta upphöjelse i Aladdin både tematiskt och visuellt, men lösningen är oförtäckt våldsam. "Den lilla sjöjungfrun" är inte överdrivet fiffig, men en väl fungerande och ibland rolig sagofilm som förebådade en ny guldålder för Disney.


FOTNOT
I "Futurama" önskar Fry vid ett tillfälle att den sjöjungfru han gift sig med hade varit "av den andra sorten". Några sådana skämt bjuds det inte på när Disney tar sig an den klassiska sagan. Inte heller har de valt att plocka med den stolliga twisten från en gammal version av berättelsen som innebar att varje steg som havsbaben tog på land kändes som att gå på krossat glas. Däremot undrar man om de sneglat lite åt animéhållet när de designade Ariels jätteögon.

© Anders Lindahl
2013-09-24

---

Tack till Disney för recensionsexemplar

Originaltitel: The Little Mermaid
USA, 1989
Regi: Ron Clements John Musker

Genre: Animation, Äventyr, Barnfilm
Hemmabio: 2013-09-25
Teman: Disney

Ingår i följande teman

Sök