Cloud Atlas (2012)

Absolut närmare mästerverk än magplask

1. Sammanfatta premissen i ett närmare tre timmars epos som utspelas i flera parallella plan, både vad gäller tid och rum.
2. Red ut vem som gjort vad av de tre regissörerna.
3. Räkna ut precis hur många roller var de flitigast förekommande skådespelarna har.
4. Definiera om detta är ett akut igenkännbart mästerverk, ett komplett pretentiöst magplask eller någonstans däremellan.

Jag tror den sista frågan är enklast att besvara för egen del. ”Cloud Atlas” är nog inte fullkomlig. Sättet att berätta lämnar mycket utrymme för att tappa tråden (eller trådarna) och börja tänka i termer av hur den fungerar rent tekniskt, alltså både narrativt och estetiskt. Men den får så många bollar i rullning som samtliga faktiskt får en fungerande roll och lyckas beröra, att resultatet är mycket närmare mästerverk än magplask. Framförallt känns det väldigt uppiggande varje gång man ser en en film av den här arten - och det är inte så ofta - och inser att någon har vågat sig på att göra den. Bara den tanken är stimulerande nog.

Bröderna, förlåt syskonen, som skapade ”The Matrix” möter mångsysslaren bakom ”Spring Lola” och ”Parfymen”. De tar sig an en roman med rykte om att vara om inte ofilmbar så i alla fall svåröverförd till bildmediet. Men fantasin flödar och idéerna trängs om utrymmet i en stiliserad men också bildmässigt väldigt varierad skapelse. Ett epos som ekar av ekologiska, ekonomiska och existentiella frågeställningar. Ett genomgående tema som kan skönjas är frågan om slaveri kontra frihet och vad det kan innebära i olika sammanhang. Några exempel på sammanhang är en arvtagares till ett affärsimperium vedermödor för att nå nya insikter under kolonialtiden något eller några sekler tillbaka; eller en ungefärlig nutid där broder bedrager broder och ett ”Gökboet”-liknande scenario uppstår, om än med en mer markerad komisk touch. Inte lika roligt, men rafflande, är beskrivningen av Neo Söul, en sydkoreansk metropolis inom en inte alltför avlägsen framtid där tjänstekvinnor praktiskt taget odlas fram för att hjälpa till att hålla konsumismen igång, men där en motståndsrörelse agerar för att öppna människors medvetande och letar efter en utvald symbolfigur…

Och någon annanstans, någon gång i en era som är mer kronologiskt svårplacerad, kämpar ett till synes primitivt skogsfolk för överlevnad under hot från en fientlig stam, samtidigt som besökare från en mer tekniskt avancerad civilisation vill ha deras hjälp för att säkra sin egen överlevnad. Redan från början vävs allt ihop med snabba övergångar som betonar likheterna och de gemensamma nämnarna mellan scenarierna och de inblandade. Det tar en stund att komma in i, men betalar sig inte minst på slutet när de tillsammans lyckats bilda en organisk enhet och kulminerar i ett klimax värt namnet.

Finns det något gemensamt i vilken typ av roller skådespelarna fått sig tilldelade? Tom Hanks verkar i sina viktigaste inkarnationer vara karaktärer som tvekar inför svåra dilemman, eller som måste växa med uppgiften för att inte svika sina närmaste eller sina ideal. Halle Berry har en tendens att söka efter sanningen eller en svårfångad lösning på stora problem, bland annat som journalist snokande efter hemligheter i energisektorn men även som representant för en framtida folkspillra som visserligen färdas i fantastiska flygfarkoster men ändå funderar på sitt framtida öde. Koreanska Doona Bae har framförallt en ledande roll som motvillig rebell i Neo Söul. Jim Broadbent växlar mellan charmiga antihjältar och mer manipulativa figurer, medan Hugh Grant i några kortare inhopp rakt av representerar opålitighet, arrogant chauvinism eller möjligen ren ondska. Men räkna alltså inte med att omedelbart kunna identifiera alla deras respektive roller. Makeup-departementet har haft ett hårt schema att döma av resultatet.

Det uppstår en naturlig spänning i och med att de varierande parallella intrigerna bjuder på så skilda förutsättningar och inte alla kan sluta lika, ska vi säga, 'lyckligt'. Ofta är inte heller det poängen. Budskapet om det går att urskilja ett enkelt sådant, markerar värdet av att ta ställning och därmed riskera något för att vinna och kanske inte ens själv se en slutlig seger, men åstadkomma något viktigt i ett större sammanhang. Detta paketeras i ett visuellt slående helhetsgrepp där även de mer actionorienterade sekvenserna slipper styckas upp okänsligt och i ständiga sekundsnabba klipp som skapar mer oreda och förvirring än spänning. Om det verkar rörigt, så beror det mer på det krävande i att följa så många öden samtidigt, än på en numera alltför ofta förekommande hysterisk hetsjakt på snabba kickar via rörelsemönster som åtminstone jag själv upplever svåra att processa i den takt som efterfrågas.

”Cloud Atlas” är verkligen inte orörlig och kan av sina belackare möjligen tolkas som en ambitiös röra, men kan knappast kritiseras för kaos i klipprummet.

© Johan Lindahl
2013-08-11

Originaltitel: Cloud Atlas
Tyskland/USA/ Hong Kong/Singapore, 2012
Regi: Tom Tykwer Andy Wachowski Lana Wachowski
Med: Tom Hanks, Halle Berry, Jim Broadbent, Hugo Weaving, Jim Sturgess, Doona Bae, Ben Whishaw, Keith David, James D'Arcy, Xun Zhou, David Gyasi, Susan Sarandon, Hugh Grant

Genre: Action, Äventyr, Fantasy, Sci-fi
Hemmabio: 2013-07-03

Sök