Du gör mig galen! (2012)
På jakt efter lyckan med oddsen emot sig
Livet är svårt nog ändå. Ska det inte gå att ordna lyckliga slut i romaner i alla fall? Pat får ett utbrott och kastar ut en Hemingway-klassiker genom fönstret. Ett stängt fönster.
Han är, som de säger, en aning instabil. Har varit på institution, men är utskriven på försök. Psykisk obalans är inte unikt för honom i familjen. Fadern har sina egna tvångssyndrom och är portad från favoritlagets matcher (i vilken sport det nu gäller) efter en tidigare bärsärkagång. Dynamiken i hushållet lämnar en del övrigt att önska, men de försöker efter bästa förmåga att åstadkomma något liknande en harmonisk tillvaro med oddsen emot sig.
Genom några vänners försorg introduceras Pat (Bradley Cooper) för den unga änkan Tiffany (Jennifer Lawrence) som också har en historia av neuroser och beteende som samhället inte riktigt accepterar. De båda kan numera sin krisologi och namnen på ett helt apotek av i sammanhanget populära mediciner. Samt deras biverkningar. Men är de två bra för varandra eller förstärker de varandras mörkare sidor?
Pat har för övrigt inte släppt föreställningen om att hans fru Nikki ska vilja ta honom tillbaka, trots att hon tidigare varit otrogen, ertappats på bokstavligen bar gärning och triggat igång hans destruktiva krafter. I processen har han även drabbats av ett traumatiskt förhållande till Stevie Wonders örhänge ”My cherie amour”.
David O. Russell som en gång var ansvarig för den originella och idag närmast kultförklarade krigsfilmen ”Three Kings”, har här inte i första hand satsat på en skildring av psykisk sjukdom. Snarast är det ett relationsdrama med flera bekanta drag, men med ett tillskott i form av personer med problem att hantera sig själva ännu mer än vad de flesta andra medmänniskor har. Filmen är långtifrån så jobbig och grisig som den skulle kunna ha varit. Huvudsaken är inte att visa de värsta skavankerna, men dialogerna rymmer en hel del livserfarenhet ändå. Och ensemblen går loss på de flesta cylindrar mer och mer ju närmre slutet vi kommer, vilket delvis kamouflerar en del av de mer förutsägbara och standardiserade intrigvändningarna.
Jennifer Lawrence från ”Hunger Games” gör det väl mest av alla, men även Robert De Niro som den välmenande men i vissa fall vanartige patriarken har dragit fram mer variationsrikedom och växlande temperament än vad som varit vanligt på senare år. Och Stevie Wonder är inte bara symbol för olycka. Hans ”Don't You Worry 'bout a Thing” används med en blinkning, som ackompanjemang i ett projekt som för huvudpersonerna kan vara vägen tillbaka till en tro på livet. Och kärleken.
© Johan Lindahl2013-07-28