Den store Gatsby (2013)

Fet film om stor Gatsby

Om Gatsby var larger than life i 70-talsfilmen (jag förmodar det, i alla fall - om jag sett den versionen var det så länge sedan att jag bara minns ett par grindar och en strand) så är, inte oväntat, Baz Luhrmanns Gatsby större än larger than life. Festkvällarna i "Moulin Rouge" är som en stillsam fördrink jämfört vad den hemlighetsfulle krösusen ordnar i parti och minut i sitt slott på Long Island.

Första halvtimmen, kanske timmen, kan man konstatera att Luhrman inte förnekar sig rent visuellt, samtidigt som man undrar ifall det verkligen är en film man tittar på. Vill han bara blända oss med 3D-glasögonvänliga kameraåkningar genom det dekadenta tjugotalet till tonerna av Jay-Z, Kanye och Gershwin eller också berätta en historia? Jag spoilar direkt genom att avslöja att jag tycker att han både vill och kan det sistnämnda också.

I en spartansk ramhandling blickar den dystre Nick Carraway (Tobey Maquire) tillbaka på en händelsekedja i livet som etsat sig fast, och framför allt en person: Gatsby. I 1920-talets USA finns det inga adliga, men det finns Gamla pengar och Nya Pengar. Exakt vilken sort Gatsby, spelad med ett vinnande leende och stora känslor av Leonardo DiCaprio, är vet ingen säkert men det sägs att han stammar från en fin släkt i mellanvästern. Dekorerad krigshjälte är en annan del av biografin som han rent skrytsamt hjälper till att sprida. Oavsett hur sant det är drar sig inte societén för att i karavaner av flotta bilar hemsöka den gästvänlige charmören, vars fester slår allt.

I ett relativt krypin alldeles nästgårds huserar tilltänkte författaren Carraway, som dock för stunden försörjer sig som aktiemäklare. Han har Fint Folk i släkten men är ändå en ganska sansad och anspråkslös typ. När rike grannen bjuder in honom, gör honom till sin vän och till slut, via ombud, dristar sig till att be om en tjänst hjälper han till av ren vänlighet, inte för att vinna några poäng. Och tjänsten är väl harmlös nog - att anstifta ett "spontant" möte mellan söta kusinen (Carey Mulligan), som gift sig med en rik skitstövel, och Gatsby, med vilken hon tydligen har ett förflutet. Deras möte är väldigt sött, ett exempel på alla de olika stämningar som Luhrmann imponerar med att skapa i den här långa filmen. Men möjligheten att iscensätta småroliga gulligheter är förstås inte det enda som lockat den extravaganta australiensaren till historien.

F. Scott Fitzgeralds klassiker från 1925, ständigt räknad bland de stora amerikanska romanerna, erbjuder Luhrmann precis det stoff han brukar dras till: lika delar eufori och tragedi. Resultatet är en kraftfull och känslomässigt turbulent film som går från drömsk glädje till tungt allvar, med en kanske upptrissad men också uppslukande stämning. Jag inser att många anser att den här historien ska berättas med större subtilitet, men gillar verkligen hur Baz tar i från tårna och drar upp volymen till elva.

FOTNOT
Jag vet dock inte hur värdefull 3D:n är i sammanhanget. På sätt och vis bäddar tekniken in en i en något overklig stämning som passar i alla fall delar av tematiken, å andra sidan tjänar den ofta som en nästan barnslig distraktion.

© Anders Lindahl
2013-06-23

Originaltitel: The Great Gatsby
Australien / USA, 2013
Regi: Baz Luhrmann
Med: Leonardo DiCaprio, Tobey Maguire, Carey Mulligan, Joel Edgerton, Elizabeth Debicki, Isla Fisher, Jason Clarke.

Genre: Drama, Romantik
Svensk biopremiär: 2013-05-17

Sök