North Face (2008)
Opolitiskt men spännande bergsbestigardrama
Att 'allt det intressanta runt omkring' fått en så undanskymd roll i "North Face" är antingen en missad möjlighet eller ytterligare en styrka - jag kan inte riktigt bestämma mig. Det är i alla fall 1936 som det här i stora drag sanna bergsbestigardramat utspelar sig, och det är ett tyskt respektive österrikiskt par som tävlar om att först lösa 'Alpernas sista problem'. Den slående vackert belägna alptoppen Eiger i Schweiz bestegs redan på 1800-talet, men då västerifrån. Rena promenadsegern, relativt sett. Den avskräckande norra sidan har i filmens början gäckat samtida tilltänkta klättrare, en del av dem till döds. Men någon ska väl klara av det. Förr eller senare.
Huvudpersonerna, de två klättrarna (hämtade ur verkligheten) såväl som den fiktiva journalisten Luise Fellner (Johanna Wokalek), är från Berchtesgaden, Hitlers favorittillhåll. Givetvis vandrar det förbi en del uniformer och klättrarna är i filmens början i det militära, men det politiska hålls ändå på sparlåga. Toni och Andi bemöter 'Heil Hitler'-hälsningar med ett lugnt 'Tjena' och de nämner inte en enda gång att kärlek till fosterland, führer eller parti skulle figurera bland deras motiv. De vill vinna, de vill vara bäst. Punkt.
En månbelyst natt inleder de klättringen för att hinna före konkurrenterna som tältar strax bredvid. Men så mycket heder har de att de inte med berått mod kan överge de andra klättrarna när dessa får stora problem halvvägs uppför fjället. Kanske spelar det in att de själva bidragit till att skapa problemen. Kampen för att vinna blir en ren kamp för överlevnad för dem allihop och en prövning väntar även tittaren. Det här berget leker inte.
När en av karaktärerna ser sin ena vante singla bort i blåsten så formligen bävar man i proaktiv empati; det här kommer få sina konsekvenser. Som ren köld-och-umbäranden-mara är lågbudgetfilmen "Frozen" det rent ut sagt jävligaste jag sett på många år, men även "North Face" har en rik flora av förfrysningssvartnad hud och andra skador att erbjuda. Och den är bra mycket ståtligare. Alphotellen vid bergets fot erbjuder tittaren en återkommande fristad, varifrån Luise och hennes överordnade på Berlinger Zeitung rapporterar och fotograferar. En bra bit upp i berget kan man även åka tåg och via tunnlar nå panoramafönster som vätter rakt ut från bergväggen och erbjuder en dramatisk resurs för filmens final. Innan dess har vi vaggats in i en mysig stämning i pittoreska byar och behagliga landskap, för att göra kontrasten mot snöstormspinade klippor desto starkare.
Det är skickligt, övertygande och relativt realistiskt. Att en av klättrarna förtvivlat bönar och ber en potentiell räddningspatrull om att inte överge honom är ett av många inslag som talar till filmens fördel. Stoiska hjältar är inte lika intressanta som riktiga människor. "North Face" kryper in under huden och gör ett avtryck. Och 'allt det intressanta runtomkring' känns faktiskt ganska irrelevant när man sammanbitet bara hoppas att de arma stackarna ska ta sig hem igen.
FOTNOTER
Faktamässigt har man tydligen tagit sig en del friheter som kan sticka i ögat på en del. De mest dramatiska detaljerna verkar dock helt sanna.
Apropå det politiska, eller bristen därav: regisserande Philipp Stölzl regisserade tio år tidigare Rammstein-videon "Stripped", som faktiskt lär ha förbjudits på sina ställen då dess Leni Riefenstahl-klipp tolkades som nazistpropaganda. Avsikten med videon trodde jag var ett ironiskt statement med motsatt budskap.
Att "North Face" å sin sida kan sägas återuppliva en patriotisk gammal tysk filmgenre ger förstås potentiellt stoff för debatt. Om man 'läser den rakt av', levererar dock filmen ett enkelt, humanistiskt budskap, särskilt tydligt i epilogen.
© Anders Lindahl
2013-05-19
Originaltitel: Nordwand
Tyskland / Österrike / Schweiz, 2008
Regi: Philipp Stölzl
Med: Benno Fürmann, Johanna Wokalek, Florian Lukas
Genre: Äventyr, Drama
