Frankenweenie (2012)
Burton på trygg, klassisk mark
Det är lustigt. Vi Som Är Konstant Besvikna På Tim Burton (låter som namnet på en riktigt tråkig Facebook-grupp) har egentligen ganska få riktigt bra filmer att basera våra höga förväntningar, och därmed vår ständiga besvikelse, på. Klassikern "Edward Scissorhands", mästerverket "Ed Wood" och en handfull till, däribland "The Nightmare Before Christmas" som han 'inte ens' har regisserat. Och ändå går vi varje ny film till mötes med tanken 'nu kanske han äntligen är fantastisk igen'. Jag lyckades ett tag intala mig att "Dark Shadows" kunde vara återkomsten, men det var väl mest självbedrägeri.
Infrias förhoppningarna den här gången då? Nu när han har en egen gammal kortfilm från fornknasiga dagar att luta sig mot.
Unge Victor Frankenstein, boendes i en svartvit, blixtbenägen version av Edward Scissorhands suburbia, har inte många vänner men han har Sparky, en hund av ospecificerad ras som är stjärnan i alla hans hemmagjorda filmer. Föräldrarna stödjer hans kreativitet men önskar att han kom ut lite bland folk. Ett välmenat försök att introducera honom för baseboll leder dock till hundens frånfälle och Victor är nu helt ensam. Men den nye vetenskapsläraren (kemi? fysik?) ger honom ofrivilligt en idé.
Lustigt nog vill jag minnas att Mary Shelleys bok aldrig nämner något om blixten, men det är ju med hjälp av den vi förväntar oss att Frankenstein ska återuppväcka de döda och Burton följer förstås mallen. Frank Whale-filmatiseringens (och alla parodiers) Igor har sålunda också sin pojkmotsvarighet i den här filmen som jobbar hårt på att se ut som en 30-talsrysare. Burtons uppenbara kärlek till gammal film har alltid varit ett av hans mest sympatiska drag och här hittar den en högst naturlig lekplats. Annars är det samma gammaldags men välgjorda stop motion, samma taniga armar och gigantiska ögon som i "The Nightmare Before Christmas" och "Corpse Bride", och givetvis musik av Danny Elfman som inte gör minsta ansträngning att förändra sitt sound. Och inget fel i det.
Den nyuppväckte Sparky är betydligt muntrare än katten i "Jurtjyrkogården", om än behäftad med vissa problem. Som att han läcker vatten och att flugor han sväljer letar sig ut ur kroppen igen via en söm. Morbitt på klassiskt Burton-vis, med vrickad humor som sällan väcker gapskratt och kanske inte är menad att göra det. Som texten "Goodbye Kitty" på en djurgravsten. Eller att grannpudeln efter en elektrisk stöt får samma blixt i 'frisyren' som Frankensteins brud. "Frankenweenie" är också en kärleksförklaring till vetenskapen, ställd mot småstadens små sinnen i form av en inspirerande men inte särskilt diplomatisk lärare, inte alls olik Vincent Price.
Att återuppväcka en död hund har förstås sina konsekvenser. Det är "en väldigt allvarlig sak", som Victors påfallande kontrollerade far konstaterar när han konfronteras med sonens bedrift. Och när ryktet sprider sig om vad som är möjligt är det förstås fler barn som vill försöka, särskilt som den stora vetenskapstävlingen nalkas. Resultatet blir ganska monstruöst men aldrig riktigt läskigt i den här, trots sitt tema, relativt barnvänliga filmen. Kul dock när en levande katt och en död fladdermus genom ett experiment som slår fel tillsammans bildar en ny sorts varelse. Huvudnumret är dock en T Rex-hög sköldpadda med rovdjurskäft och Godzilla-komplex.
Jämfört med lönekneg som "Alice i Underlandet" är det här Äkta Burton, men den totala lyckan vill ändå inte riktigt infinna sig hos denne tittare. Varför? Jag vet inte riktigt. Kanske är problemet helt enkelt att Tim Burton inte är hälften så genialisk som han är "en skön snubbe" med en härlig attityd till filmberättande. Ibland blir det magiskt, men oftast blir det mest mysigt och småkul. Som här.
© Anders Lindahl
2013-05-10
Tack till Disney för recensionsexemplar
DVD / Blu-ray
På Disneys Blu-ray återfinns också den nämnda kortfilmen som är förlagan, en trettiominuters live action-historia från 1984 med 'riktiga skådespelare', däribland Shelley Duvall och storebrorsan från "En härlig tid", samt Barret "D.A.R.Y.L." Oliver i huvudrollen. Här finns också en relativt kort men visuellt genomarbetad bakom-film, som på ett inspirerande vis presenterar det pilliga hantverket med att stop motion-animera filmen (vilket skedde i London, för övrigt, där de verkliga experterna finns). En schysst skiva, helt enkelt.Den nya kortfilmen som medföljer är dock väldigt kort och relativt poänglös. Slutligen finns här också musikvideon till Plain White T's cover på Ramones gamla "Pet Sematary". Inte det häftigaste man sett eller hört, direkt.
Originaltitel: Frankenweenie
USA / Storbritannien, 2012
Regi: Tim Burton
Med: Engelska röster: Catherine O'Hara, Martin Short, Martin Landau, m.fl.
Genre: Animation, Komedi, Skräck
Svensk biopremiär: 2013-01-11
Hemmabio: 2013-05-15
Relaterat: Frankensteins monster (1931)
