360 (2011)
Mellanfilm från Meirelles
- Big fan.
Om jag någon skulle träffa Fernando Meirelles, är det möjligt att jag skulle kläcka ur mig något sådant lamt i hastigheten. Efter ”Guds stad”, ”The Constant Gardener” och ”Blindness” är jag nyfiken på nästa projekt… som till att börja med har en väldigt europeisk air om sig. Är den brasilianske regissören på mer ovan mark än vanligt, hur internationellt orienterad han nu än är? Det handlar till synes om ett akut melankoliskt centraleuropa med lyxprostitution och annan affärsverksamhet, kärlek med förhinder och andra förvecklingar i fokus. Och så omgående en ocean av olika språk i omlopp.
Karaktären har tydliga drag av ”Short Cuts”-, ”Grand Canyon”- et al-syndromet, med flera människors liv som vävs ihop och har olika förbindelser med varann. Eller som en dystrare variant av ”Love Actually”. Relationer verkar problematiska här. Och som det visar sig, i flera metropoler runtom i världen. Otrohet och uppbrott, oväntade möten på flygplan och folk med personliga demoner att bekämpa. Resor över kontinenter. Och spänning som bygger på hur okunskap om dem man möter kan orsaka problem…
Filmen kan förefalla en smula strukturlös, men det finns trots allt en skönjbar linje i den där vi glider över, under och mellan olika zoner medan vi lär känna ett antal människoöden, av vilka inte alla får en riktigt lika tillfredsställande hopknytning. Några släpps iväg utan en direkt pay-off, men det kanske inte heller var meningen. Särskilt Anthony Hopkins får dock några Stora Aktörsögonblick på sin lott, främst i en monolog på ett möte för Anonyma alkoholister. Länge ser filmen mer subtil och nedtonad ut än Meirelles mer kända föregångare och i stort sett är den det, med en annan puls och inre dramatik som dock tillåts anta mer konkreta former i ett senare skede. Grundtonen är ändå mer underfundig parallellt med det vemodiga draget. Musikvalet är bokstavligen tongivande och slår snabbt om till suggestivare toner när det skenbara lugnet bryts. Spänningen finns där alltså; den ligger i luften och utmynnar i smärre utbrott. Men det är långtifrån intensiteten i framförallt ”Guds stad”.
Även i det återhållna formatet finns det utrymme för en och annan visuell delikatess i marginalen. Vertikal splitscreen ser man inte så ofta. Eller är den horisontell? Bilden avdelas i alla fall i en övre och en undre halva vid ett tillfälle. Filmen skriker annars inte direkt ut sina världsomstörtande visioner i något avseende, men den är i stort sett snyggt inslagen och aningen filosofisk. Men uppe i den övre stratosfären ihop med regissörens tidigare höjdpunkter, nej dit når det inte riktigt den här gången.
© Johan Lindahl2013-04-20