Argo (2012)
Fängslande och fartfyllt om filmen som inte fanns men ändå fyllde sitt syfte
- Is this the best bad idea we've got?
Gärna nagelbitande nervdaller och en dos avspänningshumor för att balansera kosten, men först en snabbkurs i persisk historia, resonerar regissör/aktör Ben Affleck och tar oss i några svepande drag tillbaka tusentals år i tiden och snabbt framåt igen, över hållpunkter som militärkuppen 1953 där shahen Reza Pahlavi installerades och en begynnande demokrati krossades med USA:s hjälp, till det som ibland tolkas som en reaktion på just den kuppen; motrevolutionen 1979 där shahen störtades och en efterhand alltmer intolerant islamisk junta tog kontrollen över det som nu kallas Iran. Som sagt, det är en kort introduktion som givetvis inte ger all bakgrund. Men USA hamnar i skottgluggen efter maktskiftet och amerikanska ambassaden attackeras av förtörnade folkmassor. Evakuering påbörjas och känsliga dokument förstörs. Personalen tas dock som gisslan, förutom sex anställda som lyckas fly i tumultet.
69 dagar senare… Tony Mendez (Affleck) får ett telefonsamtal. De sex gömmer sig hos Kanadas ambassadör, men kan inte stanna där för evigt. Iranierna är på väg att nysta ihop förstörda dokument (en bedrift jag tror mig ha hört om tidigare i en inspelad föreläsningsserie av professor Salim Yaqub om USA:s relationer till mellanöstern, för dem som eventuellt intresserar sig för mer kött på benen). Upprördheten i landet rör inte minst stormaktens asyl till den sjuklige shahen och gisslan på ambassaden fortsätter vara just gisslan. CIA-Mendez får höra olika planer för fritagande och utsmuggling, innan han kommer på snilleblixten att att leka filmmakare. Eller förefalla filma en science fiction-historia som kan motivera viss närvaro i Teheran och i processen ta med sig de sex gömlingarna ut innan deras identiteter uppdagas och de helt saknar skydd. Till sin hjälp tar han några utvalda Hollywood-spelare som både kan vara kreativa och hålla tyst om det. Minns ni ”Wag the Dog”, där illusionen av ett krig i Albanien skulle hjälpa en president behålla makten? Den här gången är illusionsmakarna hjältar och inte busar, FYI.
Klipsk kryssklippning får allt att osa av kaotiskt annalkande panik och sekundsnabba förvecklingar som avgör om de sex rymlingarna ska klara sig ur knipan eller inte. Skarvat med sanningen? Hollywoodiserat? Troligen, och vore det inte byggt på en påstått sannfärdig bakgrund skulle det vara väldigt konstruerat. Men ”Argo” utvecklas till en tät thriller med en del komiska inslag, främst där John Goodman och Alan Arkin birollerar som filmproducenter i drömfabriken. Före revolutionen visades för övrigt pornografi på 40 procent av Teherans biografer, enligt kulturministeriet i Iran när Mendez väl kommit dit för att söka tillstånd att filma. Frågan är hur pornografin definieras, men det kan ju vara intressant att veta. Eller tro sig veta.
Mycket pris och många priser har tilldelats Affleck & Co, även Oscar för bästa film i konkurrens med bland andra Spielbergs ”Lincoln” och Kathryn Bigelows kontroversiella ”Zero Dark Thirty”. Även en smula kritik för att den trots allt har ett ganska begränsat synfält. Iran framstår inte direkt som ett drömland på jorden och berättelsen är ett snävt utsnitt ur en lång turbulent historia. Men det som filmarna väljer att skildra, det levereras med i bästa fall bravur och i sämsta fall ytterst kompetent driv.
Det är i grunden ett ode till dels kanadensarnas välvilja, men framförallt driftiga enskilda individer som råkar hålla hus i underrättelsevärlden och har ett gott hjärta. Med understuckna parenteser om att USA inte alltid har stött goda krafter i omvärlden, men det är som sagt inte huvudsaken den här gången. Det finns beröringspunkter med ”Charlie Wilson's War” som inte lyckades övertyga mig om att en levnadsglad kongressledamot och hans kompisar fick Sovjetunionen ut ur Afghanistan. ”Argo” får mig i alla fall under två timmar tro att utsmugglingen av sex amerikaner från Iran var det viktigaste som hände i världen under några intensiva dygn anno 1980. Rytmen, pulsen och tekniken är 2000-talets. Miljöerna är övertygande 70-talistiska. En tid då polisonger och glasögon hade en annan skärning, då rökning inomhus och på flygplan kunde accepteras. Och mobiltelefoner i sig hade varit science fiction.
© Johan Lindahl2013-04-15
DVD / Blu-ray
Några av de verkliga inblandade talar ut i extramaterialet. De som lyckades rymma med hjälp av filmen som inte fanns, den kanadensiske ambassadören, dåvarande president Jimmy Carter och så agent Mendez själv. Monopol, Alfapet och romaner av John Le Carré var tydligen tidsfördriv under den långa perioden i gömsle, avslöjas bland annat. I 17 år var storyn också hemligstämplad och CIA:s inblandning, inklusive just 'filmen', läckte inte ut.