Svart narcissus (1947)

Visuellt imponerande klassiker i vindpinat bergslandskap

Det blåser på höjden. Vinden är en ständigt närvarande kraft när en handfull ordenssystrar med skiftande temperament antar uppdraget (som om de hade så mycket val) att starta skola och vårdcentral högt uppe i Himalaya. De leds av syster Clodagh, vilken anlägger en strikt uppsyn och kräver disciplin, men själv kämpar med tvivel på sin kallelse och mognad att leda andra.

Situationen är inte enkel. Visserligen har de fått ett palats (åtminstone enligt lokal definition) till sitt förfogande. Men klimatet är krävande, nykomlingarna känner av naturens element och människorna på plats verkar snarast mutade att visa intresse för vad nunnorna kan erbjuda i form av läkedom och livsvisdom.

Dessutom svallar känslorna inom gruppen, där en av dem redan från början stämplats som ett ”problem” och inte helt pålitlig. Till alla andra utmaningar kommer avundsjuka och andra aggressioner fram, medan interaktionen med den i grannbyn stationerade brittiske agenten (vad han nu egentligen agerar om) väcker motstridiga och svårhanterliga reaktioner. Han är skeptisk till deras företag, faller inte inom ramarna för deras uppfattningar om föredömligt leverne alla gånger - men han har ändå lokalkännedom och kan vara användbar ibland. Hans blotta närvaro leder dock ofrånkomligen till ökade spänningar mellan framförallt de relativt unga kvinnorna Clodagh och problembarnet Ruth.

Hela filmens atmosfär övergår också från en lätt situationskomisk prägel till närmast thrillerartad i slutskedet. Scener som jag inte ska beskriva alltför detaljerat påminner faktiskt om Hitchcocks ”Vertigo” (som kom elva år senare). Överhuvudtaget är det här en historia som vinner på sitt geografiska läge och de mäktiga miljöer som platsen har att erbjuda. Två Oscar tilldelades fotografen Jack Cardiff respektive scenografen Alfred Junge. Det imponerar inte bara i de vida vyerna, utan även i närbilderna, de inträngande anblickarna av såväl färggranna blad som bekymrade eller dolskt bligande ansikten. Melodramatiskt till överdrift kan det förefalla med över 60 års perspektiv, men det är en del av tjusningen. Hävdar jag.

Deborah Kerr som den drivande karaktären Clodagh, verkar hon bekant? Kanske från klassikern ”Härifrån till evigheten”, men hon är egentligen ännu bättre i rysaren ”De oskyldiga”. Regissörsduon Powell och Pressburger var ett omhuldat och vördat radarpar i brittisk film. De gjorde i alla fall en serie hyllade skapelser tillsammans, som ”De röda skorna” och ”Ett av våra bombplan saknas”. Här har de inte minst lyckats med det visuella uttrycket och en långsamt uppbyggd laddning som ger upplösningen oanade krafter. Något dramatiskt, eventuellt katastrofalt ligger hela tiden på lur - men hur illa kan det gå? Och finns det något positivt att ta med sig från upplevelsen, för nunnorna och oss i publiken? Ja, upplevelsen i sig är värd företaget åtminstone för oss.

Titeln, då. Den syftar på en doft som nämns helt kort i en scen där klosterskolans ende manlige elev förklarar vad svart narcissus är för någonting.

Noterbart är att filmen åtminstone på DVD-upplagan visas i 4:3-proportioner, alltså det gamla TV-formatet. Och att allt är inspelat antingen i Pinewood Studios eller olika platser i England eller på Irland. Jo, så är det.

© Johan Lindahl
2013-04-28

Originaltitel: Black Narcissus
Storbritannien, 1947
Regi: Michael Powell Emeric Pressburger
Med: Deborah Kerr, Flora Robson, Jenny Laird, Judith Furse, Kathleen Byron, Esmond Knight, Sabu, David Farrar, Jean Simmons, May Hallatt

Genre: Drama, Religion/filosofi

Sök