Tid för hämnd (1989)
Bra men ovanligt brutal Bond i bananrepublik
Hans ambitioner är inte de mest långtgående i serien. Däremot är han kanske den mest uttalat sadistiske i sitt slag. Nu talar vi alltså om skurken; Franz Sanchez - i sammanhanget säkert spelad av Robert Davi - en man med ärrad uppenbarelse och en vid behov (det vill säga dagligen) iskallt stålhård blick som lämpar sig väl när man vill sätta sig i respekt, rent ut sätta skräck i folk eller fysiskt konkret sätta dem i, säg en bassäng i sällskap med en svulten haj. Eller i änden på något spetsigt föremål, en destruktiv teknisk apparat eller… Ja, han är uppfinningsrik när det handlar om att bevaka sina affärsintressen. Kort sagt knarkmarknaden. Den är i och för sig påtagligt global men själv tenderar Sánchez att hålla sig inom gränserna för den lilla fiktiva 'bananrepubliken' Isthmus där han inte riskerar att arresteras för sina förehavanden. Annars kan han själv råka i klistret…
Det är med andra ord inte hela planetens existens eller ett globalt kärnvapenkrig som är insatserna i den här andra och sista Bond-filmen med Timothy Dalton som agent 007. Efter ”Tid för hämnd” följde ett länge uppehåll, de facto det längsta i franchisens historia innan Pierce Brosnan tågade in med en förhållandevis mer lättsam framtoning i ”Goldeneye” sex år senare. Beror det på att filmen skulle vara så mycket sämre än genomsnittet i Bond-världen? Nej, skulle jag vilja slå fast ganska bestämt. Snarare borde den placeras någonstans i mitten på skalan. Problemen kanske snarare handlar om just den allmänna hårdheten. Producenterna pumpade musklerna en smula mer än vanligt, kanske inte i specialeffektshänseende eller storskalighet, men den är ofta påfallande grym i jämförelse med hur det brukar se ut. Mer utstuderat hämndlysten (se den svenska titeln) och då framförallt från skurkens sida. Men Bond själv dras med i leken och har genomgående en mörkare blick än vi brukar se från den effektive men mellan varven livsnjutande problemlösaren i det krympande brittiska imperiets tjänst. Han tycks efterhand alltmer likgiltig inför andras lidande, om de inte råkar tillhöra hans egen vänkrets.
Och det är ju där det börjar. Efter en räd från amerikanska myndigheter mot sagde Sánchez lyckas den senare med hjälp av mutor och en våghalsig operation klara sig ur knipan, för att sedan göra ett ovälkommet hembesök hos den, ovanpå allt annat, nygifte CIA-agenten Felix Leiter, en figur som återkommit i flera Bond-rullar men i olika skepnader (läs: olika aktörer). Här är det David Hedison, som även gjorde rollen 1973 i ”Leva och låta dö” som får äran att bli rekordsnabb änkling och dessutom kraftigt lekamligt åverkad av ett predatoriskt urdjur på initiativ av - just det. En man som nu ådragit sig 007:s vrede till den grad att denne avsäger sig sin officiella status som brittisk agent och går 'rogue' för att visa var skåpet ska stå i den centralamerikanska staten där hans nye nemesis har sin bas. Metodiken går ut på att nästla sig in i fiendens närhet och sakta men säkert sprida misstänksamhet och manfall i leden, innan han han själv gör upp den definitiva räkningen och skipar sin egen rättvisa.
Nu går det som väntat inte som han väntat sig i alla detaljer. Exempelvis att en kvinnlig CIA-fältarbetare har liknande intressen men till att börja med inte på ett smidigt sätt kan sammanlänka dem med sin brittiske kollegas. Men, men, det som börjar med bråk… Personifierad av Carey Lowell brukar hon kategoriseras som en av de, enkelt uttryckt, tuffare och mer målmedvetna Bond-brudarna. Hon ”har varit armépilot och skjuter med automatvapen och slåss så Bond häpnar” som Yvonne Linder uttrycker det i sin lilla skrift ”Det regnar aldrig i en Bondfilm” från 2006.
Andra noterbara saker i marginalen: Det här är, också det enligt Yvonne Linder, den första Bond-filmen som inte har en en titel hämtad ur Ian Flemings förlagekartotek. Budgeten ska ha uppgått till 36 miljoner dollar, vilket idag låter som en blygsam summa i genren. De tillspetsade våldsamheterna påverkade filmcensuren bland annat i hemlandet England att sätta en 15-årsgräns, något som givetvis också kan ha haft en dämpande effekt på inkomsterna. Det var också den sista gången de karakteristiska förtexterna med mer eller mindre förföriskt roterande kvinnliga silhuetter designades av Maurice Binder (1925-1991).
I ensemblen ingår förresten en del intressanta namn. Pedro Armendáriz (1940-2011) var en legendar inom mexikansk film och har enligt IMDb över 200 roller på sitt samvete, däribland ”Legenden om Zorro” och ”Once Upon a Time in Mexico”. Det här betydde också en av de första filmrollerna för en då 22-årig puertorican vid namn Benicio Del Toro, vars vägar korsas med Bonds vid avgörande tillfällen och som inte har goda avsikter. Karriären kan sägas ha gått ganska hyfsat sedan dess, med höjdpunkter som ”21 gram” och Steven Soderberghs ”Traffic”. Det kanske man inte kan säga om Talisa Soto, i rollen som 'den andra' Bond-bruden, motvikten till Lowells handlingskraftiga och självständiga agent. Som älskarinna till Sánchez och, som seden bjuder, ibland även till Bond har hon egentligen inte mycket annat vettigt att göra här annat än att vara bricka i spelet. En snygg bricka, men dock. Rollerna har varit oregelbundna sedan dess, men inte helt frånvarande.
Personligt vill jag minnas att det här var den första i serien jag själv såg på bio. Själv rankar jag den, med lite perspektiv och efter ha sett den åtminstone tre eller fyra gånger med ojämna mellanrum, som en fullt gångbar och driven äventyrshistoria, om än mer svårsmält och på humorfronten mer åtstramad och återhållen än vi vant oss vid i serien. I alla fall fram till Daniel Craigs intåg flera år senare, då många reagerade på samma sätt med efterlysningar av den rollfigurens hedonistiska sida. Kemin mellan Dalton och Lowell är heller inte påfallande på det romantiska planet, men båda vet som sagt hur man överlever en räcka närkontakter med döden i kamp med en slug och hänsynslös herre vars egen lättväckta misstänksamhet både gör honom svår att komma åt och gör honom möjlig att få ur balans, när hans egen privatarmé börjar decimeras. En av de mer omtalade scenerna tilldrar sig på en båt med tillhörande tryckkammare, som kan vara användbar till många saker…
© Johan Lindahl
2013-04-13
DVD / Blu-ray
På MGM:s Special Edition (jag medger, inte den senaste av alla exklusiva utgåvor som släppts av Bond-katalogen inklusive de nya BluRay-versionerna) finns en dokumentär om hur agenten ”redefinierades” (för vilken gång i ordningen?) och fick sitt drogbarontema, med mera. Panamas förre diktator Manuel Noriega anges som en inspirationskälla vid skurkutformningen. Vissa budgetproblem verkar ha uppstått. Producenterna och regissör Glen anger japanska förebilder som Kurosawa, filmer där de onda luras förgöra sina egna styrkor inifrån i berättelsen. När de nu säger det, så har den här filmen i bakhuvudet livat upp minnet av någon dramatisk barnsaga jag hörde för länge sedan, om en pojke som lurar ett gäng hajar att äta upp varandra en efter en, typ.Skådespelarna Davi, Lowell med flera delar också med sig av sina minnen. Liksom den sedermera succéskapande Benicio Del Toro. Mexiko var en av inspelningsplatserna och Davi brukade uppenbarligen roa sig med att göra entré på exempelvis restauranger 'in character' och agera med attityden hos en riktig kartelledare. Noterbart frånvarande i de tillbakablickande intervjuklippen är dock Bond själv; Timothy Dalton. Några stuntmän berättar också om sina bedrifter - som de gärna gör om de får chansen. Och många mystiska olyckor under inspelningen av de klimaktiska slutscenerna fick teamet att undra om den aktuella platsen var hemsökt på något sätt…
Originaltitel: Licence to Kill
Storbritannien/USA, 1989
Regi: John Glen
Med: Timothy Dalton, Carey Lowell, Robert Davi, Talisa Soto, Anthony Zerbe, Frank McRae, David Hedison, Benicio Del Toro, Everett McGill, Desmond Llewelyn, Pedro Armendáriz Jr
Genre: Action, Äventyr, Thriller
Teman: James Bond
Ingår i följande teman
