Diamantfeber (1971)
Bond med grå polisonger
När jag ser "Diamantfeber" igen efter ett gäng år så slås jag av att den är mycket tramsigare än vad jag mindes den. När man tänker "tramsigt" och "007" så är det oftast Roger Moore som dyker upp på min näthinna, ackompanjerad av värdelösa ordvitsar och bovar med fett garnityr. Men fan vet om inte "Diamantfeber" är värre. Mängden trams och tingel tangel i "Diamantfeber" klår det mesta.
Sean Connery återvände till vita duken som James Bond, efter att ha erhållit en check lika stor som ett mindre lands BNP. Filmskaparna hade precis floppat med sin nye Bond, George Lazenby, och var angelägna om att snarast möjligt återskapa 007-magin från fornstora dagar. Connery hade vid denna tidpunkt förklarat flera gånger att han inte hade någon lust att återvända. Men pengarna lockade till slut mer än viljan att göra ett bra jobb. En sell-out helt enligt regelboken.
Connery är riktigt sliten i "Diamantfeber" - inte lika sliten som Roger Moore var fjorton år senare när Moore ställde rullatorn åt sidan för att göra "Levande måltavla" - men inte långt ifrån.
De grånande polisongerna är ganska charmlösa. Hans tuffa stil känns trött och märkligt malplacerad bland de tokerier vi stöter på.
Bond kör månbil, träffar gorillakvinnor, klär ut sig, dränker folk i lera, kör bil på två hjul, bråkar med tjejer som vill strypa honom med låren och jagar kassettband på oljeplattform. Tok-tonen känns igen från efterföljande Moore-rullar, men saknar den tillspetsade putslustighet som Moore fick fansen att hata eller älska. Istället känns det mest plumpt och trögflytande.
"Diamantfeber" känns också väldigt hoppig, vi kastas från en scen till annan utan att egentligen hunnit fatta vad som nyss hände. Filmens MacGuffin, diamantstölderna, är en för svag röd tråd genom berättelsen. Rätt som det är sitter Bond i en månbil, och man har ingen aning vad detta har med diamanter att göra, eller varför man ska fortsätta titta.
Några schyssta stunts i ett hisslagsmål, några käcka uppfinningar från Q, och en maffig titelmelodi av Shirley Bassey tillhör höjdpunkterna i denna trötta Bond-film.
© Johan Hultgren
2013-07-17
Originaltitel: Diamonds Are Forever
Storbritannien, 1971
Regi: Guy Hamilton
Med: Sean Connery, Jill St. John, Charles Gray, Lana Wood, Jimmy Dean, Bruce Cabot, Putter Smith, Bruce Glover
Genre: Action
Teman: James Bond
Ingår i följande teman
