Savages (2012)

Svavelosande Stone-thriller med Stockholmssyndrom

Energi. Om inte annat kan man säga att ”Savages” osar av mer pur, adrenalistinn sådan än gamle hyperkinetikern Oliver Stone visat upp på flera år. Är det den bästa storyn han haft att förmedla på sistone? Tja…. Den är kort sagt en riktig rövarhistoria, mer i linje med hans lilla noir-utflykt ”U-Turn” från sent 90-tal än något annat han gjort. Men den här gången känns den skruvade, moraliskt invecklade intrigen mindre ansträngd och mer livfull. Filmen har kallats nästintill amoralisk, men det finns något sedelärande i hur en konfrontation med uppvällande revanschlystnad leder till allt radikalare metoder och gradvis förändrade värderingar hos en del tidigare mindre våldsbenägna personer som ställs inför hotbilder de inte mött förut.

Visuellt är det inte lika intensivt stiliserat och staccatoredigerat som i, säg, ”Natural Born Killers” eller ”Any Given Sunday”, men det var länge sedan Stone drog så långt ut i färgskaleskiftar- och flashighetsorgieland. Vi ser tendenser åt det hållet, men det finns mer av balans. Framförallt ligger styrkan i en påträngande hotfullhet som inte släpper taget. Och som vidmakthålls genom strategiskt inkorporerade våldssekvenser för att visa vad vi har att göra med.

Savages = vildar. Den första som säger det är Benicio Del Toros hårdhudade hejduk med högre ambitioner, när han recenserar de två amerikanska surfartyper som inte vill lägga sig platt för en affärsproposition från hans chef Elena (Salma Hayek). Duon Ben & Chon har skaffat sig ett rykte som leverantörer av högklassig marijuana med hjälp av kontakter i Afghanistan, där Chon varit stationerad som soldat. Han är den hårde av de två. Ben är buddhisten som ser livet i mer spirituella termer och idkar en smula välgörenhet mellan varven.

Men, lest we forget, de är narkotikalangare som gör god profit och lever därefter. De ses genom filtret hos berättarrösten O, kvinnan de bokstavligen delar (nej, inte SÅ bokstavligt - de sysslar inte med styckmord. Inte de, alltså). Hennes stämma förkunnar inledningsvis att ”bara för att jag berättar, betyder det inte jag överlever”. Jo, de noiriska dragen finns här definitivt. Här finns också, det nämner jag igen för säkerhets skull, ett par scener med tortyr och stympningar som kan vara värda att varna för. Liksom en handfull motsägelsefulla karaktärer som trotsar enkla uppdelningar i ont och gott. Elena är ledare för en kartell i Mexiko med sikte på USA-marknaden. Men när Ben & Chon inte vill spela med på hennes villkor uppstår intressekonflikter med kidnappning, utpressning och en raskt uppskruvad våldsspiral plus diverse sofistikerade krigslister som följd. Till slut litar ingen på någon annan, samtidigt som ett Stockholmssyndrom manifesteras i relationen mellan två kvinnor i helt olika positioner; kartelledaren och hennes gisslan, O.

Filmen klockar in på över två timmar och då har inte bara blod, eld och action passerat revy utan även längre dialoger á la Tarantino och hallucinogena, drogrelaterade drömsekvenser. Något paradoxalt meditativt vilar över hela det tillspetsade skeendet, som en modern svavelosande saga om passioner, girighet och ond bråd död. Med korruption och undertexter om ett samhälle med tveksamma etiska fundament. Stone-skrivna ”Scarface” korsas med ”True Romance” och det där sent-60-talsnostalgiska skimret som på något sätt alltid smyger sig in i Stones filmer.

Och vad ska man säga om slutet? Det är en vattendelare. Vi får en chans att ta del av olika möjliga scenarier att överväga, men vilket tonläge ska det landa i? Säkrast att inte säga för mycket om vägvalet, men det gör troligen inte alla lika lyckliga.

© Johan Lindahl
2013-03-25

Originaltitel: Savages
USA, 2012
Regi: Oliver Stone
Med: Blake Lively, Taylor Kitsch, Aaron Taylor-Johnson, Benicio Del Toro, John Travolta, Salma Hayek, Demián Bichir, Diego Cataño, Joaquín Cosio, Emile Hirsch

Genre: Drama, Thriller
Hemmabio: 2013-02-13

Sök