Office Space (1999)

"PC load letter!?"

Tillhör du Dagens Ungdom (det vill säga alla som är under 25 i mina ögon), så kanske du inte känner till "Beavis och Butthead". Det var hur som helst Mike Judge som skapade denna långkörare på MTV, där musikvideor kommenterades av ett par fult tecknade grabbar. Ibland gav de sig ut och gjorde dumma saker också. Och ibland, ganska ofta faktiskt, var det riktigt roligt. Efter "B&B" men före "Idiocracy" skrev och regisserade Judge den helt vanliga (nästan) kontorskomedin "Office Space" som sammanfattade kontorsklaustrofobi, IT-harvande och det sena 90-talet bättre än det mesta jag sett.

Det finns så mycket jag gillar med den. Som att Gary Cole spelar den förfärliga chefen som kan alla de små kontorshärskarteknikerna och talar långsamt men aldrig väntar in ett nej när han ber någon jobba över eller flytta sitt skrivbord ner i källaren. Som att relativt okända personer spelar programmerartrion, med Ron Livingston (sedermera Nixon i "Band of Brothers") i centrum.

Det handlar om att hata sitt jobb. Om ett jobb som är värt att hata, där bilköerna på väg till jobbet bara är ett inledande irritationsmoment innan man tillbringar dagen i ett trångt litet bås omringad av andra irritationsmoment. Där åtta olika chefer på olika nivå kommer och säger till en om man gör ett misstag. Det handlar om den enkla drömmen om att göra absolut ingenting, men inte våga förverkliga den.

Men när en arbetshypnosterapeut får en hjärtattack just som han vaggat in Peter Gibbons i totalt lugn, och Peter därmed stannar kvar i detta lugn, förvandlas han till en karaktär som dök upp i flera filmskepnader strax före millennieskiftet: mannen som gör och säger precis vad han vill. Äntligen vågar han bjuda ut servitrisen han är kär i (Jennifer Aniston), äntligen vågar han sova hela lördagen trots att han blivit inkallad för helgarbete. Han bara äger.

På kontoret, som han faktiskt återvänder till, håller två herrar (inklusive Doctor Cox) som bäst på att optimera företaget genom att avgöra vilka som ska sparkas. Peter säger precis som det är till dem: att han kanske jobbar en kvart varje vecka - resten av tiden ser det bara ut så. Han berättar väldigt mycket, och de blir förstås djupt imponerade. När Peter, betrodd i sin nya roll som 'straight shooter', får veta att hans kollegor ska bli uppsagda lyckas han övertyga dem om det nödvändiga och riktiga i att blåsa företaget genom en genialisk list som redan använts i "Superman III", men 'alla är för upptagna med millennieskiftet för att märka att det försvinner lite pengar.'

Storymässigt är "Office Space" en ganska väl sammanhållen och enkel historia som inte virrar bort sig i stickspår. Det är hur den berättas som gör att jag fortfarande ser den som en komediklassiker. Relativt realistiskt men inspirerat, idérikt och i ett torrt men mänskligt tonfall. Nu funkar den också som 90-talsnostalgi, men framförallt rekommenderar jag den på grund av repliker som:

"I did absolutely nothing all day, and it was everything I thought it could be."

© Anders Lindahl
2013-03-16

Originaltitel: Office Space
USA, 1999
Regi: Mike Judge
Med: Ron Livingston, Jennifer Aniston, Gary Cole, David Herman, Ajay Naidu

Genre: Komedi

Sök