Frihet bakom galler (2013)
Mer frihet innanför murarna än utanför?
Kvinnor i afghanskt fängelse - vad har de att berätta? Regissör Nima Sarvestani som tidigare gjort ”Jag var värd 50 får” i samma land, har nu till synes gått omkring med fotografen Rozette Ghadery och och fångat upp deras kommentarer utan att ha en egen agenda eller verka särskilt framfusig. Filmen kan verka en aning formlös men den flyter framåt och miljöerna känns levande - så även individerna det handlar om.
I fängelset finns omkring 500 manliga interner medan den kvinnliga avdelningen huserar ett 40-tal. De kvinnliga vakterna får i en scen beröm av fängelsechefen eftersom deras arbete är ”så mycket svårare”. Vad han nu menar med det. Annars framstår just chefen som en ganska human och nyanserad person i sammanhanget. Han konstaterar att okunnighet och låg utbildningsnivå är två stora problem som orsakar många av de problem som i sin tur fört kvinnorna hit. Han försöker också medla och ge råd åt besökande makar, vilka tenderar att inta en hårdnackad hållning och bannar sina hustrur för sådant som de kanske själva är skulden till.
- Om du vill att Gud och jag ska vara nöjda med dig, så lägg din vrede åt sidan, förmanar fängelsechefen en missnöjd man som skickat sin fru innanför murarna för en förseelse som förefaller säga mer om det afghanska samhället än om hennes karaktär.
Det blir tydligt - om vi inte hade hört det förut - att det här är en värld där kvinnor saknar svängrum och har ytterst begränsad frihet att röra sig utanför hemmet utan tillstånd från man eller föräldrar även i vuxen ålder. Många vittnar om män som slår både dem och barnen. Anklagelser om otrohet eller någon form av indiskretion som är svår för oss utomstående att greppa är ofta anledningen till inlåsningen. Men flera av de kvinnliga fångarna uttrycker att de nästan är friare därinne än utanför. Här uppstår ett kamratskap med andra olyckssystrar, men givetvis även konflikter om vardagliga saker som misstänkta stölder av de få tillhörigheter som kan finnas att stjäla. Intriger och gruppbildningar uppstår här som överallt annars. Många barn finns även med på området med sina mödrar och växer upp i den här miljön, till synes något som kan vara i flera år.
'Slice of life' i fängelsemiljö? Ja, jag kan alltså tycka att det skulle kunna finnas en tydligare struktur och mer aktivt drivande berättande men metodiken (vilken den nu egentligen har varit) visar om inte annat på att filmarna fått mycket förtroende och och fått höra många personliga berättelser, något som kommer även oss i publiken till del medan regissör med medarbetare skickligt tonar ner sin egen närvaro. De förmedlar andras tankar och inte minst starka känslor, samtidigt som slutskedet samlar ihop till en dramatisk tillspetsning där det både finns utrymme för hoppfullhet och reflektioner över motsägelsefulla omständigheter. En eventuellt hägrande frigivning är inte heller en garanti för personlig säkerhet och upprättelse eller ett lyckligt liv.
© Johan Lindahl
2013-02-04
Originaltitel: No Burqas Behind Bars
Sverige/Danmark/Holland, 2013
Regi: Nima Sarvestani
Genre: Dokumentär
Svensk biopremiär: 2013-04-19
Hemmabio: 2013-10-02
Teman: Fängelsefilmer GIFF2013
Ingår i följande teman
