Goltzius and the Pelican Company (2012)

Klassisk provokatör i kubik?

Sex och religion. Stapelvaror i Peter Greenaways filmer sedan starten. Så ock den stundtals brutalt sotsvarta humorn, som inte alltid kan uppfattas av omgivningen. Och den där viljan att alltid vilja gräva ner sig i människans mörkaste hål, söka de innersta drivkrafterna och de mest basala begären - den har inte precis bedarrat med åren. Snarare tvärtom. Allt är den här gången draget in extremis. Kanske vore det historielöst att kalla det här klassisk Greenaway i kubik, men det är åtminstone en motiverad varning till alla som vanligtvis har svårt för hans eleganta men ofta explicita excesser att ”Goltzius and the Pelican Company” är intensivt koncentrerad på just begär och illustrerar ämnet mycket konkret i två timmar. Föregångaren ”Nightwatching” var en väldigt behärskad historia i jämförelse.

Visuellt är det här så tjusigt komponerat och tablåifierat att redan de första minuterna kan väcka rena jubelkänslor. Att se det på bio påminner mig också om hur ytterst få av hans filmer jag faktiskt sett i det Stora formatet. Kombinationen av uppklädda, högtidligt utstyrda och skenbart strikta figurer med kalligrafiska dekorationer och den ständiga sammanblandningen av text och och bild överlag är slående, men definitivt inte ny i Greenaways fall.

Sedan börjar själva berättelsen. Den slutar alltså ganska jämnt två timmar senare och kunde ha varit något kortare. Framförallt för att den evigt provokative regissören verkar tro sig ha mer att säga om människans maktbehov, hänsynslöshet, hyckleri och och primitiva natur än han egentligen har. Så mycket av det som vädras i ”Goltzius” är nämligen bekant för alla som sett, säg en handfull av hans tidigare verk på vita duken. Inte minst i ”Barnet från Macôn” med den alltmer markerade förvirringen kring vad som i berättelsens egen värld är del av ett skådespel och vad som är en verklighet där det tilltänkta dramat gått överstyr. Mallen är nästan identisk här, även om han nu uppmanar publiken att skratta mer åt eländet och mänsklighetens miserablaste sidor.

Han har också lånat synbar inspiration från Denys Arcands ”Jesus från Montreal”. Det kretsar kring ett fritänkande teatergäng med holländaren Mr Goltzius i spetsen som under 1600-talet sluter avtal om furstlig finansiering för att sätta upp en serie sedelärande stycken utifrån Gamla Testamentets mest depraverade kapitel. Voyeurismen är en synd vi tillåter oss att utöva, resonerar Goltzius som även är vår guide i ett antal återkommande mellansnack där han knyter ihop händelseförloppet i eftertankens kranka blekhet…

Dekonstruera är väl Greenaways mellannamn och han återvänder slaviskt till vad vi säger, vad vi menar och vad det egentligen betyder - även i dramatiserade sammanhang. Det är inte direkt subtilt nu när paletter målas upp från antika anekdoter om skapelsens Adam och Eva, kung David och Batseba, Lot och hans döttrars incestuösa handlingar efter flykten från det förintade Sodom, liksom legendaren Simson som förfördes av Delila att ge upp sin hemlighet och förlorade både styrka och synförmåga.

Allt det här ger teatersällskapet oemotståndliga ursäkter att formligen frossa i köttsliga lustar, sådana som ”alltid gör män opålitliga” enligt en av de kvinnliga rollfigurerna. Om hon nu säger det som en del av en scen eller spontant vid sidan av eller både och är jag inte säker på efteråt. Och som filmen är uppbyggd spelar det ingen större roll. Men samma upplägg tillåter Greenaway att likaledes frikostigt exponera avklädda aktörer och aktriser till en grad som kan mäta sig med, eller rentav överträffar de flesta av hans tidigare filmer, men det kanske var lika flitigt förekommande i ”Pillow Book” och ”8 1/2 kvinnor”. Har ni sett Julio Medems ”Sex och Lucia” har ni också en relativt välanpassad måttstock att använda som argument för eller emot att se filmen till att börja med.

Samtidigt är de sig förlustande fysiska varelserna omgivna av imponerande arkitektoniska strukturer och estetisk perfektionism. Inte oväntat är helheten både en fest och en prövning för ögat. Där har gamle Peter få övermän i det han vill åstadkomma. Men som sagt, poängerna han vill hamra in är sällan så djuplodande eller nytänkande som de utdragna diskussionerna (ofta parallella med andra aktiviteter) och sammanlänkande kommentarerna vill ge sken av. Det blir en överdos av ganska mycket i processen.

Vid festivalvisningen jag bevistade i Göteborg fanns både de som lämnade salen i förtid och de som skrattade högt efteråt. Det är inte - jag repeterar: inte - en film för alla och envar. Och för inte Goltzius fuskfranska (eller om det nu ska föreställa holländska) engelska accent tankarna lite väl starkt till Monty Python, på gott och ont?

© Johan Lindahl
2013-02-06

Originaltitel: Goltzius and the Pelican Company
Storbritannien/Frankrike/ Holland/Kroatien, 2012
Regi: Peter Greenaway
Med: Anne Louise Hassing, F. Murray Abraham, Ramsey Nasr, Halina Reijn, Giulio Berruti, Francesco De Vito, Lars Eidinger, Kate Moran, Flavio Parenti, Lisette Malidor

Genre: Drama, Historia, Religion/filosofi, Sex
Hemmabio: 2014-10-03
Teman: GIFF2013

Ingår i följande teman

Sök